torsdag 31 januari 2013

Stolar och andra tillhyggen.

Stolen lämnar ett märke i den turkosa tapeten innan den i flisor singlar ner på golvet. Hanna tittar tomt på den innan hon kontrar med en svada smädelser. Han borde veta bättre än att förstöra hela jävla bohaget, den svinpälsen, luktar illa gör han också, hon har fått nog av hans uppförande. Hon snubblar på orden, får inte ut dem fort nog, slinter med tungan och häver ur sig mer av den verbala magman.
Lukas är nattsvart i synen, och han backar inte för henne en gång till. Istället höjer han knytnäven och drämmer den rakt in i stenväggen. Orden passerar öronen utan att gå genom hjärncensuren. Han välter omkull skohyllan ute i hallen, river ner saker på väg in i köket och fortsätter dra i sig av flaskan som står på diskbänken.
Emil står och ser på i dörröppningen. Han har Guppe i handen och klämmer om honom. Pyjamasen är genomvåt och han är svettig i håret.
Hanna gråter, sittande vid köksbordet. Hon dricker i hastiga klunkar ur ett flammigt vinglas, sätter i halsen och hostar. Han borde inte visa det här inför barnen. Hon ser Emil och snubblar fram mot honom. Han backar, böjer undan blicken och håller Guppe så knogarna blånar.

Klappgröt.

Inget jag ätit som barn har varit förknippat med så stor fruktan och äckelkänsla som klappgröt. Denna rätt, sötsliskig och kräkfärgad, tvangs vi äta på dagis och fritids. Och odören sen, däst och fuktig trasa. Nej, vet ni vad, jag är glad att jag är så stor att jag kan välja själv. Ajöss till klappgröt.

måndag 28 januari 2013

Leva som man lär.

Jag skriver mest skit just nu faktiskt. Men jag skriver i alla fall. Det går i vågor. Just idag när jag är låg på energi så får inte orden luft utan ligger och småfiser utan att vilja samarbeta.

Brottstycke.

Jag fattar inte vad det ska vara bra för. Att hålla på och fjanta runt. Kan inte folk bara sluta lisma och fjäska och istället köra på? Sluta gå som katten kring het gröt, tala klarspråk!

söndag 27 januari 2013

Hon.

Jag brukade sällan eller aldrig tränga mig på, och framför allt inte om jag var berusad. Men det bruna jämnt klippta håret, uppsatt i en stram hästsvans och ögonen som, trots att de skelade något, skrattade och föll mig alldeles förträffligt i smaken, fick mig att gå fram. Planlöst och förvirrat måste det första intrycket ha varit, jag var inte alls förberedd, men hon lät mig ändå bjuda på ett glas rött. Hela hennes uppenbarelse osade, pyrde och glödde i mötet med mitt inre. Jag snuddade vid hennes hand med avsikt för att se om hon gav brännsår. Hon var från södra Sverige, och hade hamnat här av en ren slump, jobb som ledde till andra jobb och så rullade karusellen på. Jag berättade valda delar av mitt liv och var noga med att inte uttrycka mina tankar, eftersom de inte skulle klara av att skärskådas.

När Internet kom till byn.

Innan trodde man att surfa var nåt som hade med vatten eller Lasse Åberg att göra. Att det hette goggles och inte Google. Att sex utövades på jorden och inte i rymden. Att musarm existerade hade man ingen aning om. Idag är vi hopplöst ovetande om omvärlden. Men den digitala vet vi det mesta om. Tror vi.

lördag 26 januari 2013

Musa.

Frustration gör mina texter saftigare. Skriva om det jag längtat efter, det jag behöver, det jag begär. Utgå från ett visst mått desperation och fortsätta därifrån.

fredag 25 januari 2013

Frieri.

Stefan slängde ur sig frågan lite på vinst och förlust och jag fattade inte riktigt vad han menade. Vi låg rosigt intrasslade bland skrynkliga lakan och han var fortfarande (eller återigen) hård. Jag sa som det var. Att jag inte förstod frågan. Medan han inledde en fysisk övertalningskampanj rullade filmer fram och tillbaka inne i mitt huvud. Mest diffusa stillbilder men så småningom också en spelfilm med lyckligt slut. Jag synkade filmsnutten med verkligheten och gav flera besked samtidigt med honom.

En första kyss.

Vi dansar. Jag är berusad. Du är berusad. Vi berusar oss genom åtrå och hög pulserande musik. Vi har åskådare. Åskådare som skrattar, hånglar och dricker. Åskådare som hejar på. Jag är sexton och du är tjugotre. Du har en mörkblå skjorta som jag kommer klä av dig. Jag är för fåfäng för att våga ha glasögonen på. Du tittar under lugg och kysser tag i mig. Smaken av dig, alkohol och söt sälta, och doften av dig, mjukt manlig, tränger in i varje por av mig och huvudet snurrar runt. Vi går ut i minusgraderna och pratar. Pratar pratar pratar. Och allt jag vill är att du ska kyssa mig igen.

tisdag 22 januari 2013

Han den där.

Pontus hette han som var min första kärlek. Rödblont hår och fräknar. Pigga grå ögon och ett leende på läpparna. Självklart sket han högaktningsfullt i mig. Det bekom mig inte, men jag ägnade timtal åt att sukta.

måndag 21 januari 2013

Suck.

När man har för stora fingrar och för liten skärm blir det lätt fel. Lyckades radera en viktig kommentar. Nu är jag tjurig. Hmpf.

Vill inte.

Vill inte. Tänker inte. Kommer aldrig. Aldrig. ALDRIG någonsin. Göra som dom säger. Dom jävlarna. Jag väljer väl själv.

söndag 20 januari 2013

Textbearbetning.

Räknas det som textbearbetning om man sitter framför datorn och blänger på texten för att få den att fixa sig själv? Eller ger det kanske bättre effekt om man utnyttjar grupptrycket och utför ett kollektivt blängande?

lördag 19 januari 2013

Bonus.

- Du är så jävla skön, Kerstin, sa Valter sömnigt och bökade sig närmare. Själv kände sig Kerstin inte det minsta skön. Än mindre tyckte hon att samlivet med Valter kunde beskrivas med det ordet. Enahanda, rutinmässigt och punktligt, men skönt? Nej. De hade levt ihop i mer än fem år och träffats regelbundet i mer än åtta. Känt varandra i tjugo. Frasen kila stadigt kom för henne och hon fnös till, hostade sen för att slippa frågan.

Det hade varit annorlunda. De hade varit passionerade. Men fabriken la ner, flyttade ut all verksamhet till Rumänien och Valter fick klippkort på arbetsförmedlingen. Han försökte bjuda till men depressionen låg tung på hans axlar och gnagde sig djupare in i själen. Kerstin kände sig allt som oftast utestängd och när till och med lördagarnas samlag började bli mekaniska och korta fick hon känslan av att det fanns något annat, något bortom bruket, svetsen och tipsgänget, som fattades honom. Han borde kanske skaffa en hobby? Eller en hund? Barn var det inte tal om längre. De hade försökt. Hon hade slutat med preventivmedel samma dag som han flyttade in i hennes välordnade trea med öppen spis och de hade älskat intensivt. Men det ville sig inte. Hon hade inte kommit sig för att skydda sig igen, det spelade ingen roll.

Valter saknade friheten. Att slippa in på kontroller, handläggningar och den psykologiska nedbrytning som arbetslösheten tvingade honom till. Han ville inte åka mellan instanserna som en flipperkula, och han ville jobba med det han kunde. Håret hade börjat falla av, fortare nu än tidigare. Tur han hade Kerstin vid sin sida. Hon skulle stå pall för allt. Visst hade hon lagt på sig en ansenlig mängd kilon det senaste året, och hon var inte särskilt företagsam. Men hon var hans och han försökte visa henne att han älskade henne. Tillfredsställd blev hon emellanåt, även om han hade sina aningar om att hon ibland ljög. Han sörjde över att de inte kunde få barn, men vem vill ha en far som är arbetslös?

- Du är så skön, Kerstin, upprepade Valter sömnigt och drog på sig kalsongerna medan hon omsorgsfullt torkade underlivet med en handduk han räckt henne.
- Mm.

Ibland ville hon bara skrika. "Jag ligger med din föredetta jävla chef också och det är mitt fel att vi är barnlösa!" Hon föreställde sig vilket liv det skulle bli om han fick veta.

Om språk.

Adjektiveri och verbiala svängningar.

Förberedelse.

Jag kommer nu att förbereda er på att jag fuskar mig igenom dagens skrivpuff. På ämnet sensuellt möte har jag en novell som jag gärna vill få klok respons på. Läsare som är gamla i gemet :) (läs läst min andra blogg) känner igen den.

fredag 18 januari 2013

Idag.

Idag kom den. Efter exakt en vecka. Typiskt. "Är du släkt med Johan Falk???" Typ NEJ. Eller jo, för det finns ju bara två i hela Sverige som heter Falk...

Mixade ordspråk.

Tala är silver, skriva kan ge guld.
Många bäckar små blir blött.
Bränt barn får vackra pepparkakor.
Den som spar han snålar.
Ha en ekorre i byxan.
Ju fler kockar desto mer mat.
Lika barn - tvillingar.
Den som sig i leken ger får leka.
Bättre sent än tidigt.

torsdag 17 januari 2013

Kreativ utveckling.

Vissa ord är bara ord. De saknar självklar betydelse men är ändå självklara. Det är när orden sätts samman till ett långt flödande pärlband som det händer något. De får ett djup och de får ett samband. Det är då vi kan slå på triangeln och höra den ljusa tonen slå an. När ord kan bli något mer, något djupare och något bestående.

onsdag 16 januari 2013

Överraskning.

När jag var liten var Barbapapa ett tv-program och ett pyjamasparty ett pyjamasparty. Numer lever dessa två i symbios och kallar sig onepiece.

tisdag 15 januari 2013

Om kön och roller.

Ska vi spela rollspel? Du är hemmafru och jag machoman. Du gråter till Pocahontas fastän du sett den trehundra gånger. Jag kollar på Eurosport med handen i brallan. Jag frågar, du undviker. Du tjatar, jag ignorerar. Vi älskar. Du fejkar. Jag kräver mer. Jag somnar och du ligger vaken. Välkommen till min värld, raring.

söndag 13 januari 2013

Till lags.

Käringen mot strömmen var jag ända tills jag träffade Östen. Det kunde inte gå en dag utan att jag satte mig på tvären åtminstone en eller två gånger. Men här springer jag nu, mellan kaffevissla och vedlår och har aldrig haft det bättre, sa min gamla faster Sara, hällde upp kokhett och nattsvart kaffe på Blå blom-fatet och sörplade.

lördag 12 januari 2013

Tacktalet.

Jag har klara ambitioner. Mål och strävansmål. Jag har till och med skrivit ett tacktal. Omifallatt.

Fotot.

Du tummar på det svartvita patinerade fotot. Du minns. Minns det svagrött upplysta rummet där du framkallade det, den sura lukten från vätskor som fick det att framträda på fotopapperet. Minns den spruckna dörren där en strimma ljus glimtade till. Minns lakanen över gardinstången och pappskivorna för fönstret. Minns silhuetterna som tog form. Du minns. Minns du mig?

Jag hinner inte med.

Kreativt skrivande är inte högprioriterat just nu. Men det kommer väl.:)

tisdag 8 januari 2013

Han och jag.

Det var alltid han och jag. Min bästis. Min farbror. Vi hade det där äkta. Jag ville vara som han, kunna skjuta höjdarbollar med läderkula, vifta på öronen och knäppa med fingrarna. Men snusa, det skulle jag aldrig göra. Jag hällde ut de använda portionspåsarna i hans örngott. Sen var det bara att vänta.

lördag 5 januari 2013

Skrivpuff om tonårsfnitter.

Så var det dags igen. Alla som någon gång suttit i en buss en fredagkväll på väg från punkt A till punkt B vet hur det är. Småbrudar överallt. Och ett sånt babbel sen. Kvittrande och högt och totalt osammanhängande. Och det där falska skärande skrattet sen. När de helt socialt skrattar med någon för att sen skratta åt vederbörande. Jag misstänker att jag föddes som fyrtioåring.

Skrivpuff om kärleksmums.

Och så hennes jävla kärleksmums. Det måste ha varit en besatthet. "Det krävs år av erfarenhet för att få till en glasyr med studs!" Studs. Ha. Det enda som studsade var hennes breda röv när jag sparkade ut henne. Fattade hon inte att kakjäveln heter Snoddas? Kolla Sju sorters kakor.

torsdag 3 januari 2013

Fiktion kontra fakta.

Jag tror att allt skrivande har en subjektiv botten. Antingen är man för eller mot. Man har en åsikt, en baktanke, en poäng. Därför är det värdelöst att läsa med ingången att leta fakta. För fakta kan vinklas. Ta exempelvis en mord-artikel i en kvällstidning. Vilka är de fakta som publiceras? Jo, de som skapar emfas. De som gör att vi känner medlidande med offret och förfasas över dådet. Att förövaren gick in fönstervägen eller hade målat naglarna eller så, det skrivs inte. Inte heller framkommer om offret hade halsduk eller gillade grönt eller hade fröodling på altanen. Även detaljerna kan vara väsentliga för vem vi sympatiserar med.

Jag bara tänkte lite på det där med sanningshalt i text.

Skrivpuff om min första cykel.

Jag var fyra år och hade en lillebror. Och så fick jag en cykel. Den var röd med Kalle Anka-märke på. Medan den där brorn låg i vagnen och pep drog jag upp cykeln för backen från diket ner mot huset, klev på och rullade ner. När farten tog slut välte jag. Upp, dra upp cykel, på cykeln, rulla ner, välta, upp, dra upp cykeln, på cykeln, rulla ner, välta. Pappa skrattade och rullade vagn och mamma kom ut med en bricka med saft och kakor. Bondkakor. Sen kunde jag cykla.

onsdag 2 januari 2013

Skrivpuff om ambivalens.

Jag heter XX och är arbetsnarkoman. -Hej XX. Jag älskar att jobba. - Vi med! Men jag är helt likgiltig inför mitt nuvarande, som inom kort blir mitt dåvarande. Jag vet inte varför jag ska bemöda mig om att arbeta, jag får inget utbyte av det. - Vi förstår dig! Jag vill jobba men inte här. Jag vill börja på mitt blivande jobb redan nu.

Ja, om det handlar om ambivalens vet jag inte. Kluven är snarare ordet. Vilse och less kan jag också beskriva mig.

Tidsfördriv.

I brist på ord att krysta fram tog en blomma form.

tisdag 1 januari 2013

Nerklottrade dikter.

Ungdom.
Man trodde man var så stor
Så cool
Så VUXEN

I själva verket
fattade man ingenting
Och skolan var ett skämt
Lärarna sjuka
Päronen ännu värre

Men vad skulle man göra?
Det var ju bara att gilla läget.
Sa dom ja.

~*~

Kära jag som ung.
Gör allt jag vill.
Lev.
För det har jag inte gjort.

~*~

Barn är som blommor
olika, färgglada, och
lika vackra ensamma
som i grupp.

~*~

Jag var ung en gång för längesen
Sen blev jag gammal.

Skrivpuff om kaffe.

Jag bälgar i mig
Kaffet har stått sedan sju
Och är strävt och kallt.

Alla vet vad man gör på Ålandsbåten

Att det är dagen efter kvällen före märks tydligt vid frukosten. Men till skillnad från tonårens kringkastningsfester finns här ingen skam. Istället präglar devisen ”Det som händer på båten stannar på båten” hela stämningen. Ett ifrågasättande av hela saken kunde vara på sin plats. Är det rimligt att placera flera hundra för varandra vilt främmande människor på en båt, fylla dem med öl, sprit och nån sliskig kaffelikör och sen bara vänta på det stora sjöslaget?***Jag kan ha fel, det är jag medveten om, men medan jag iakttar människorna som sömndruckna och bakfulla äntrar frukostbuffén slår det mig att de alla är upp över öronen välklädda. Är detta ett sätt att skyla över gårdagens felsteg? Att se proper ut och dölja alla typer av mående? För medan ägg och bacon, sju sorters fil och lika många sorters kakor, juicer, brödbitar och smörsorter inmundigas tycker jag att det verkar som om verkligheten börjar komma ikapp.***Jag är knappast varken först eller sist med att fundera på detta, och temat känns mycket ordinärt, men likafullt är detta Medelsvenssons väg till snabb lyx och lycka. För varför åka på charter och grisfest när man kan få sig ett nyp på Ålandsfärjan?

Skrivpuff om ett par röda skor.

Hennes signum. De där röda skorna. De som klapprade något för högt när hon svassade genom korridoren. Svassa och klappra förresten. Jag vet inte om det är två verb som hör ihop. Men hon fick dem att verka som om de gjorde det. Jag kunde verkligen inte hjälpa det men det var just det där svassandet som gjorde henne så jävla attraktiv. Det var henne jag tänkte på i min ensamhet på kvällarna. Hon svängde med sitt hår, alltid klanderfritt uppsatt i hästsvans, alltid med ett par hårnålar som höll frisyren på plats. Hur hon med sitt leende kunde döda vilket sammanträde som helst och få alla att rodna. Eller var det bara jag? Jag har faktiskt ingen aning om vad hon gör nu eller om hon ens lever idag. Det är så med en del människor, de passerar genom ens liv med ett par pumps och sen blir inget sig likt. Om jag ångrar att jag aldrig försökte? Nej. Eller jo. Men jag hade ingen anledning att låta dröm bli till verklighet.