torsdag 28 februari 2013

Påstående.

Alla män tycker om att bli försmådda ibland. (Ja, jag vet, jag travesterar Pride and Prejudice.) det ökar deras charm och lust och deras ego blir mer ödmjukt och inte så stolt och högmodigt som en man som aldrig möter motstånd.

Mysterier.

Vi kan välja att betrakta allt som händer som en del i det postmoderna och destruktiva samhället. Är man minsta lilla obekväm så äger vissa rätten till ens existens mer än man själv. Minns inget från mordnatten, jag var bara tvä år, men visst hände det där och då något som skapats som ett ställningstagande men där rädsla och terror tagit för stora skamgrepp på folk.

onsdag 27 februari 2013

Resultat.

De sitter där, lärarjävlarna, och pratar. Tomt prat, vi kämpar så mycket för dig blä blä. Och sen slänger de ur sig att det är dags att jag börjar skärpa mig, prestera och utföra uppgifter som de kastar åt en som om man vore en varg som ingen vågar ta i men som de till varje pris måste övergöda. Pratar om piska och morot, och hur de vill att jag ska jobba. Som om jag tänkte jobba alls. Skiterire.

söndag 24 februari 2013

En krönika om lyx.

Det ligger nåt i uttrycket att det är godare att äta gröt tillsammans än oxfilé ensam. Samtidigt har jag noterar en tydlig trend bland mina bekanta: att köra fredagsmys 2.0 och fotografera sin parmaskinka-lindade smörfrästa sparris och egenhändigt hopsvängd bearnaisesås och till det en potatiskaka som är utstansad med pepparkaksmått. Jag äter hellre pölsa än tvingar i mig mat som är finare än en hel Nobelmiddag, om det innebär att jag måste stå för tillredning och förtäring. På samma vis ser jag mina väninnor packa in sig i lera och ligga och pressa för att ha preppat brännan i god tid. Ja, solarium är hopplöst ute, men folie och en balkong med förmiddagssol är trendigt.

Jag har försökt, det har jag visst, att äta lyxigare mat och fixa håret med nån ordning. Men jag får kväljningar av den enligt charkuteribiträdet finaste parmaskinkan, och buffelmozzarella växer i munnen. Jag dricker hellre pilsner än ett flådigt rödtjut, och jag har fobi för långa fusknaglar. Smaker som sägs gifta sig i munnen tror jag inte på. Däremot kan jag säga ett ex antal rätter som definitivt skriver under skilsmässopapprena...

lördag 23 februari 2013

En konsert.

Man skulle kunna säga
Det säger dom som vet
Att ord och inga visor
Det är vår verklighet

Men säg då det till dessa
De märkvärdiga få
Som anser de är kloka
Musik blir bortglömt då

Om bara orden räknas
Som viktiga och bra
I livets melodier
Vi inga toner ha

Och om jag inga toner
Får höra i mitt liv
Jag svär jag kommer storkna
På ert initjativ.

(Stavfel är medvetet för bibehållen rytm).

fredag 22 februari 2013

Stickningen.

Hon lägger all energi i stickningen, som blir så hård och tät att den blir snudd på oanvändbar. Vad fan skulle de bråka för? Varje dag, alltid nya trådar att fnurra ihop. Han med sitt lågmälda iskalla sätt, som "bara diskuterade", hon med tålamod kortare än en tändhatt. Vart har kärleken tagit vägen? Kärleken, hans varma händer som kupar sig kring hennes kinder, hans ögon som läser hennes, hans kropp som smälter henne. Nu ligger han i rummet intill, förmodligen med laptopen och sin jävla poker. Som hon hatar hans spelande. Tråden går av, hon skarvar ihop den. Får fästa trådarna ordentligt sen så de inte repar upp sig.

Han stirrar framför sig. Jävlar i helvete så drygt det är att bråka med henne. Sen hon blev gravid snedtänder hon för minsta lilla. Han vet att det är fel att skylla allt på henne, men hon ser bara hans fel, han kan visst inte göra rätt. Två kort, tre kort. Han foldar dem och väntar på nästa giv. Satan. Fokus är borta. Han måste fokusera. DE måste fokusera. Hon måste bjuda till. Hur ska han fatta henne annars? Två knektar och en trea. Han går med. Om hon bara slutade se alla hans egenskaper som brister.

Hon står i dörröppningen. Vill säga förlåt och krypa in i honom, men så fort hon tänker tanken är den borta. Han sitter dag ut och dag in med spel, glömmer bort henne. Betyder några jävla låtsaskort mer än hon? Hon biter sig i tungan och går därifrån. Han känner hennes irritation, väljer att strunta i henne. Har hon inget snällt att säga tänker han inte bjuda till. Det plingar till när han vinner given. Trettiofem euro.

Nöje.

Det är ett sant nöje att träffa er
O store Gud.
Jag trodde bara inte att
jag skulle ställas inför dig så snart.

Jag trodde jag skulle få se mina barn växa upp
Älska och ära
Den som äras bör

Jag trodde jag skulle få njuta
Av doften av nyslaget gräs
Och sitta i skuggan vid höbärgningen
En sommar till
Känna timotejen kittla i näsan

Jag trodde jag skulle bli gammal och rynkig

Men jag förstår dig.
Du behöver mitt sällskap.
Jag klandrar dig inte.
Jag är både charmerande och vacker.
Och jag har känsla för tajming.
Därför tycker jag det var lite tråkigt av dig att inte låta mig få briljera med fyrhjulingen inför Staffan och Espen.
Du kunde väl åtminstone ha väntat tills jag fixat volten?

torsdag 21 februari 2013

Jag tål det inte.

Det finns få saker jag tycker så illa om. Men när man fått höra hela barndomen att man sjunger fult och falskt och sen på något konstigt sätt fått det åtgärdat, fråga mig inte för jag vet inte hur, så blir man ständigt påmind om hur känsligt det är med sång. Min bästa kompis kan verkligen inte sjunga. När han försökte sig på att sjunga i skolkören flyttade Ursula, vår abnormt feta körfröken, mikrofonen så långt bort från honom som möjligt. Simon sa inget utan tog i ännu högre och två veckor innan fredskonserten i kyrkan bad hon honom att sluta. Att micken satt bredvid min mun var inte så roligt, inte när Simon blivit utkörd.

Simon har inte haft nån som helst talang för sång, och det kanske är lika bra. Jag fattar inte att han försökt. Men han väntar på att talang och motivation ska rädda honom. Det hoppas jag också.

onsdag 20 februari 2013

Riktat inlägg.

Till er (Saqer) som är nyfikna på storyn om Sanna, helomvändning. Förstaperson, presens. Blir mer "min" stil och på det sätt jag helst driver en historia framåt. Skrivron är dock obefintlig på grund av barn, men Sanna bor i skallen på mig och ibland blixtrar hon till och jag får skriva. Har en hyfsat klar bild och det ska bli kul att jobba med henne.

Spänt.

Klä av dig.
Klä av dig sa jag.
Han står i dörröppningen. Persiennen släpper in lite dagsljus. Tapeterna skiftar i brunt och vitt. Sanna tittar tomt på honom. Klä av sig? Varför, om han ändå finner henne så motbjudande? Om han ignorerat henne, trots allt fjäsk och smör hon tvingat sig till, varför är han nu så angelägen? Och varför är han så hård?

tisdag 19 februari 2013

Mr Right.

Han har halvlångt hår som lockar sig ostyrigt kring ett par skarpkantade glasögon. En slank och vältränad kropp, dold under figursydda skjortor och raka jeans. Skrattgrop i vänster kind, och varje gång han ler blänker det till i ögonen. Ögonen som hon tror är blå, men som egentligen kan ha vilken färg som helst. Det första hon la märke till var hans underarmar, och den attraktionskraft som ett par underarmar kan ha förvånar henne. Hon klarar inte av att vara förnuftig när hon ser dem framför sig.

Han är sådär självklar och enkel som bara Den Rätte är. Och ändå omöjlig att ta för given. Hon vet att han inte har livet lika välordnat som hon, inte lika inrutat och fyrkantigt. Ibland anar hon att hon skapar fantasifostet, men det måste kvitta. Hon tittar oftast bara på honom genom kontorsfönstret där han går förbi ibland.

måndag 18 februari 2013

Hur visste de?

Ibland är det lite för mycket som sker av en slump för att det ska vara just en slump. Som salt till exempel. Hur visste skrivpuffarna att jag ägnat de två senaste timmarna åt att leta saltet för att kunna äta ägg till frukost?

söndag 17 februari 2013

Livet.

Oj. Vad är livet? Vilken fråga. Fundera på den ett tag.












För mig är livet att få skapa, tänka, älska. Jag vill inte fylla livet med tristess. Jag vill vara passionerat förälskad i varje dag. Det är nog därför jag längtar så mycket.

lördag 16 februari 2013

Humor!

Http://lousybookcovers.tumblr.com/

En person.

Han gör mig varm inombords. Får mig att sjunga lite för högt i duschen. Han är man med fräsch vardaglig lukt.

Aldrig backa.

Jag anser att jag har en språklig talang. Jag skriver hellre än pratar, och jag har berättelser inom mig. Mina viktigaste berättelser är självupplevda och även om jag fabulerar fritt så är många texter baserade på mina egna erfarenheter. Jag lägger till där det passar, drar ifrån där det passar, och jag backar aldrig. Kommer aldrig backa för mina texter. Om någon får ont av dem så är det deras smärta, inte min.

fredag 15 februari 2013

Slå och slå.

Det gör ont ända in i själen när jag tänker på den där natten. Klassresan i nian. Några veckor innan skolavslutningen, när nätterna ännu inte var kvalmiga utan milda och behagliga att promenera i. Så länge man inte blev halvt ihjälbiten av mygg. Vi hade slagit upp tälten nere vid älvkanten och grillat skinnfria hotdogs utan att vänta på glöden, och vi hade gjort oss klara för natten. Natten då helvetet bröt loss.

- Vad fan är det frågan om?
- Det är grabbarna som rycker upp tältpinnar, jävla idioter.
- Jag går ut.
Utanför tältet stod de, tre mycket häftiga och vuxna nästan-män och kände ett begär att retas. Genom att sabba sömnen för oss.
- Äh kom igen, vi driver ju bara, hävde de ur sig, inget att bli så arg för.
- Jävligt vuxna ni är då! Puckon!
- Ester, kom tillbaka in, väste Anne och drog upp öppningen.
- Apor! Ge fan i tältet nu.
Jag kröp tillbaka in. Ilsken och trött. Den som störde mig nu skulle få.

PANG! Något hårt träffade mig rakt i sidan. Och igen. Och helt plötsligt hade jag ansiktet fullt med tältduk. Anne skrek till när även hon fick en smäll av något. Utanför hördes spridda skratt. Jag hittade dragkedjan, något slog mig rakt över skallen medan jag försökte ta mig ut, ilskan och raseriet bubblade hetsigt i mig.. Anne drog efter andan, passiv och låst. Smäll efter smäll landade på tältet och det var mer regel än undantag att vi träffades.
- Slå du, Krille, det är din tur!
- Ja, kom igen, de där läbborna känner inget ändå, jävla djur!
- Jävla djur kan du vara själv, skrek jag i samma stund som dragkedjan äntligen lossnade och jag fick syn på träpåken.

Anne grät medan jag trampade för oss båda nerför backen in mot byn. Gruset rasslade mot ramen på cykeln och jag visste inte om det var ilskan eller cyklingen som gjorde att pulsen rusade.
- Dom ska fan få för läbbor, dom jävla svinen!
- Gör inget dumt, Ester.
- Dumt? Dumt? Vem är det som är dum egentligen?
Anne teg.

Start spreadin'.

Nä. Nu fick jag ingen feeling. Det går inte att skriva. Kortslutning. Och jag som hade nåt på gång där med Frankie Blue Eyes och Tony Bennet. Jag som skulle sprida 40-talsjazz runt mig och inspirera. Jäkla New York. It ain't what you do, it's the way that you write it. Jag skulle kunna proppa texten full med intertexter och bajsa postmoderna idéer. Men jag är inte ens en legal alien.

onsdag 13 februari 2013

Hjärnstorm.

Hon står mitt i terminalen. Ett helt nytt land ligger framför henne, erbjuder alla möjligheter hon kan tänka sig. Hon registrerar mannen i slitet blåställ som ligger utsträckt på en av vänthallens bänkar. Så bestämmer hon sig för att inte tänka jobb nu. Hon letar upp en taxispot och uppger adressen till The Kiln, det bed and breakfast-ställe hon fallit för. Mitt i Notting Hill, med shopping runt knuten.

Sanna betalar de pund taxichauffören begär, men anar att han stoppar minst hälften i egen ficka. Hon snubblar ut ur bilen och ser sig omkring. "Som hämtat från Emmerdale." De små tegelkåkarna är uppslagna utan mellanrum och balkonglådorna bångnar av pelargoner. Prydligt är ordet, irriterande prydligt.

Kvinnan som äger b&b-stället är i övre medelåldern och har glatt rödfärgat hår, presenterar sig som Leeanne och visar henne till rummet. En stor dubbelsäng med mjuka kuddar, och en liten kubisk frukosttv.

tisdag 12 februari 2013

Komihåg.

Kladd:
Bor i lgh, ser ner på folk som bor i lgh, särskilt billiga miljonprogramshus. Att hon sj måste bet extra hyra för persienner o spisfläkt är en annan sak.

Quattro stagione

VINTERN KOM
VÅREN KOM
SOMMARN KOMMER SÅSMÅNINGOM!

Herregud så oseriöst.

måndag 11 februari 2013

Ålder är bara en siffra.

Jaha. Så fyller man jämnt i år. Jag hatar födelsedagar och särskilt min egen. Jag hatar så innerligt att vara i centrum. Se men inte synas. Det är mitt motto. Och vad förväntas av en när man fyller jämnt?! Bjuda på kaffe och tårta och vara artig och välartikulerad. Tycka att alla presenter är toppen och inte alls önska att man fick sjunka genom golvet och sitta hos grannen under, hon som är lite tokig och som gråter så det ekar upp genom badrumstrummorna. Nej, att sluta fylla år är det enda rätta. Jag blir aldrig äldre än 28.

söndag 10 februari 2013

Film.

Vi gick på bio första kvällen. Efter att du visat stort prov på matlagningskonst och förfört mina smaklökar med någon sorts burgundisk gryta med vin både i och till. Jag frös och fick låna din jeansjacka. Den luktade använt. Våra tår möttes när vi satte oss tillrätta. Vi var helt ensamma i biosalongen. Ändå har jag aldrig aktat mig så för att ta plats som just då. Två timmar senare gick vi hem till mig på kaffe som hann bli kallt innan vi druckit det. Du berättade om ditt och jag om mitt, och jag lyssnade på din röst som vibrerade i vardagsrummet.

Kommentar.

När man gestaltar sex tycker jag att det ofta blir vulgärt och utan finess. Särskilt i översättningar. Hur får man till sånt så det blir snyggt och lagom eggande?

lördag 9 februari 2013

Svårmod.

Ibland kändes det övermäktigt. Allting. Jenny kunde inte sätta fingret på det men trycket över bröstet klämde åt tills det svartnade för ögonen.

Planering.



fredag 8 februari 2013

En resa.

Vart som helst egentligen. Utom de där turistfällorna och familjecharterhålorna dit hennes föräldrar alltid åkte. Grå pantrarna. Sanna bläddrade i en klatschig resebyråbroschyr, suckade och slängde den i papperskorgen. Proceduren upprepades tills alla kataloger låg skavfötters med varandra och med ett två dagar gammalt äppelskrutt.

Jag är så glad!

Tack vare alla hurrarop och kloka kommentarer från fellow skrivpuffare så har jag börjat skissa på ett längre projekt med Sanna, den stackars okyssta. Nu ska här skrivas!!!

torsdag 7 februari 2013

Att.

Tankar:
Ska nedanstående kladd vävas ihop till något längre (om Sanna) eller bara vara just kladd?
Hur skulle i så fall en längre story se ut?
Jag läser för mycket chick lit för att kunna avhålla mig från genren, men när jag skriver blir texten alltid mer politisk än jag tänkt.
Ja, det är väl lyxbekymmer...

Filmkyss.

När två personer
Kysser varandra
På film

Är det ingen som funderar över vad motparten åt till middag.

Äventyr.

(Försök till fortsättning på Men.)
Sanna städade undan gammal kaffesump och drog med en solkig disktrasa utefter bänken. Det gav inget märkbart resultat. Edin hade inget ordningssinne, och hon anade att han inte köpt in någon ny trasa på åtminstone de tre veckor hon varit på semester. Den här hade krampaktigt hållit om kökskranen och hon hade fått bryta loss den för att kunna använda den. Det var nog uttröttande att behöva vara hobbykurator, men att behöva städa efter sin chef med fru var den vidrigaste av hennes arbetsuppgifter.

Hennes mobil rasslade till i den äkta fuskväskan. Hon grävde runt bland kassakvitton och läppbalsam och just som hon fick tag i den slutade den ringa. Ett okänt nummer. Om det var någon som ville få tag i henne fick de väl ringa igen. Hon stängde kalendern och fällde ner locket på datorn och gick ut i den kvava sensommarluften. Edin sladdade in på parkeringen i firmabilen, en egenhändigt ombyggd merca som sett bättre dagar. Han glodde sin vana trogen rakt på hennes bröst och Sanna hindrade sin vana trogen impulsen att sparka honom i skrevet.

Hon gick en lång omväg hem. Köpte några persikor på torget och kände fruktsaften rinna utefter hakan och ner i urringningen när hon slängt upp benen på balkongräcket och bet tag i en av dem. Hon borde skita i Edin och hans fru, hitta ett vettigt jobb och börja göra något roligt. Hon hörde telefonen ringa igen. Räknade signalerna. Till slut torkade hon sig om munnen med baksidan av handen och gick ut i hallen. Det vibrerade fortfarande och hon svarade. Samma okända nummer. En mörk okänd mansröst.
- Vill du leka?

tisdag 5 februari 2013

Riktning.

Pilar pekar provocerande på pedestrianer pöompö. Påverkar plåster potens? Påstående på pelarreklam. Puttrande pantertanter promenerar på parkvägen. Piggt plirande pussvänlig påser Pernilla pågående process.

måndag 4 februari 2013

Men.

Hon hade befarat den här dagen ett längre tag. Den här måndagen. Med odören av ruttnande fisk i slumkvarteren stickande i näsan eftersom vinden låg så till begav hon sig genom stan mot jobbet. Ett jobb hon hatade. Sekreterare åt Döden. Begravningsbyråreceptionist. Folk dog som flugor och hon var utled på att behöva prata med sörjande. De ville ändå bara ha någon att gråta ut inför, betraktade henne inte som något annat än en uppsminkad näsduk. Varför hon ens la ner tid på sitt utseende visste hon inte. Trettio år gammal, bitter och okysst. Så brukade hon betrakta sig själv.

Hon sneddade över parken där fyllon låg på varenda parkbänk. "Snart ringer väl nån snut och vill att vi ska hämta dem och packa in i nån kista, det skulle vara enklare än att ta hand om dem." Knappade in portkoden och slet upp dörren och gick raka vägen in till byråkontoret. Satte snäckan i örat och tog emot dagens första, andra, tredje och så vidare samtal. "Edins begravningsbyrå, det är Sanna, vad kan jag hjälpa till med?"

Edin, som ägde byrån, var en fetlagd för att inte säga jättetjock man, två meter lång och med händer stora som tallrikar. Han brukade slänga in de döda i kistan lite som han kände för och överlät allt finlir åt sin fru, som var nästan lika fet och som med korta prinskorvsfingrar klädde upp liken och tvättade och pudrade dem inför begravningarna. Edin hade försökt förföra Sanna åtskilliga gånger men hon avböjde inviterna med vämjelse.

söndag 3 februari 2013

Nystart.

Hon behövde verkligen träffa nån. Det sa alla Stina mötte, åtminstone bakom hennes rygg. Lämna det gamla trasiga livet och hitta någon vettig. Underförstått ville vissa män även erbjuda henne sina tjänster, men hon gled igenom även de fastaste handslag.

Det hade tagit slut mellan henne och Tobbe när hon fått reda på att han under deras två år långa förhållande vänstrat och blivit pappa. Samtidigt som han dyrt och heligt lovat att han hatade barn. "Jävla hycklare!"
Hon knöt nävarna i fickorna på dunjackan och kände en fjäder krypa ut och rispa henne på handen. Hon stod en stund i minusgraderna och vägde fram och tillbaka, från häl till tå. En butiksskylt lockade till sig hennes intresse.

lördag 2 februari 2013

Tom.

Det känns tomt i mitt hjärta
när du lämnat mig.
Om så bara för att
gå ut i köket och dricka mjölk.

Lördag.

Det hettar gärna till på lördagar när jag är ledig. När jag inte får utrymme för mitt skrivande och tänkande. Då blir jag sjukt jävla jättearg.

Tålamod.

Mitt tålamod är slut.
En vacker dag rann det ut.
Inget substitut.
Har jag heller på lut.

Kan tänka mig att det känns.
Att orden jag säger bränns.

Jag vill inte göra fel.
Men humöret som gör mig hel.
River upp varje del.
Och får mig att få spel.