tisdag 28 januari 2014

Det värsta var.

Det värsta var att det gjorde ont så långt efteråt. Efter att såren läkt ut och efter att ärren bleknat värkte det fortfarande i hans bröst. Kanske skulle våren ändra det. Mer troligt inte.

Nina och Christer hade träffats på våren och därför hade ljuset och framtiden varit deras vägvisare. Ända till den eftermiddag då hon förlorade kontrollen över Camryn och krossades mot en tall, strax söder om stan.

De hade inte känt varandra länge nog för att falla in i invanda mönster och slentrianknull. Nina var hans första intellektuella flickvän. Om det nu kunde räknas som så simpelt som flickvän, de var ändå över tjugofem. Han visste inte att han älskade det, det där samtalet som bottnade i något djupare än yta, utseende och plattityder. inte förrän han saknade det.

måndag 27 januari 2014

Udd.

Hon och hennes jävla uddspetsar.
Hon har fördärvat mitt sinne för estetik med alla sina ullblandningar och makramésnoddar. Jag känner mig hemvävd och ofarlig, inte alls sådär mystisk och lockande pockande. Värst av allt är att hon fortfarande gör allting så minutiöst noggrant. Hon dränker mig i hemslöjd. Och jag kan bara tacka fånigt.

söndag 26 januari 2014

En anledning så god som någon.

Jag skulle vilja förklara min skrivarfrånvaro. Det är nämligen så att jag har skickat in ett manus till förlag och även om jag har påbörjat nästa projekt, en presumtiv roman, så går det långsamt. Det beror inte bara på att jag hänger på brevlådan och antastar brevbärare, utan också på att min dator med stormsteg närmar sig det ofrånkomliga slutet. Den har agerat slött och ointresserat ett bra tag, men funktion efter funktion börjar knaka och pixel efter pixel ändrar färg lite efter behag. Att dra igång tröskverket är en stor process och jag tappar både tålamod och inspiration innan den hunnit starta upp. Därför är jag tyst just nu.