Sommar. En sorts summering.

Den här sommaren har varit varm, varmare, vidrig. Jag tycker inte om värme, hur konstigt det nu kan låta. Jag tycker om när det är kallt och jag får kura inomhus. Trettio grader är hemskt. I och för sig både varm- och kallgrader. Men framför allt varmgrader. Det går ju inte att klä av sig hur mycket som helst.

I övrigt har jag för första gången i mitt liv njutit av att vara helt ledig. Jag har påbörjat projekt och kommit halvvägs ungefär.

Jag har sörjt i sommar. Sörjt de som inte finns i jordelivet längre. Framför allt min farmor, min stora livsförebild. Som gått genom livet med en glöd och ett engagemang som är få förunnat. Som tyckte att en vacker dag ville hon inte gråta mer, och sen gjorde hon aldrig det. Hon kunde konsten att se Gud i allt. Jag beundrar henne för det.

Jag har älskat i sommar. Älskat min sambo, min son och vårt kommande barn. Som jag hoppas föds friskt och får ett långt och lyckligt liv tillsammans med oss. Och jag älskar fortfarande. Kommer alltid att älska.

Alla säger så mycket.

I fikarummet

Sitter en skara lärare

Raljanta ibland

Diskussioner om högt och lågt

Susar genom rummet

En och annan elev

Fräses det om

Han som kallade fröken FITTA

Han som kallade majjen BÖG

De som klottrade på bordet

När de trodde att ingen såg

Men ser vi människorna?

Ungdomarna

Bakom våra kaffekoppar

I våra stängda fikarum

Bakom smädelserna

Finns det trasor

Trasiga barn som inte kan växa

Utan hjälp

Hon som örfilade en vikarie

Sitter inne hos rektorn

Lärarna sitter

I fikarummet

Och låter bli att lägga sig i

När allt de egentligen måste

Är att lägga sig i

Att lägga sig i

Och bry sig om

Måna om

Fråga hur det är

Hon som ingen ser

Han som inte törs säga ifrån

Han som är för snäll

Hon som styr hela klassen

Alla ska de bli vuxna

Vi vuxna måste hjälpas åt.

Spegel.

En spegel visar inte alltid bara fasaden. När allting rämnar visar den även sanningen.

Skrivpuff med D.

Dumma mamma! Dumma mamma! Vill inte haaaa!

Nej, du behöver inte, men ta det lugnt.

Du behöver faktiskt ingenting.

Nog är jag lite dum alltid.

Det tjuter ute.

Ambulans eller nåt.

Hoppas det inte är nåt allvarligt.

Jag vill titta mammaaaaa!

Nej, vi ska inte titta, det är ofint att titta om det hänt nåt.

På samma sätt som det är ofint att lämna en vänförfrågan till nån gammal dagisbekant på Facebook.

Men mammmmma, jag VILL titta nu!

Köpa mjölk. 

Inköpslistan ligger på bänken hemma.

Det dundrar på håll.

Mamma en blixt!

Ja, såg du den?

Mm.

Det finns några ord på D som är med. Kolla vilka du hittar.

Kanske

Kanske sover du, mitt barn

Kanske drömmer du

Om att vi var och badade

Kanske minns du hur skönt det var

Att svalka dig i vattnet

Kanske tänker du på allt godis du fick plocka

När du varit duktig i affären

Kanske är det inte så svårt att somna

När du tänker på allt du gjort idag

Ibland.

Ibland tänker jag tillbaka. När jag stod där på trappan mitt i vintern och pratade pratade pratade och var så kåt och kär och berusad. Ibland ändrar han ansiktsuttryck, men oftast minns jag så som jag vill minnas att det var. Hur hans röst kändes mot min hud och hur jag skämdes för mina glasögon. Hur jag dagen efter fick gå tillbaka för att hämta dem.

Det var längesen och jag har hittat mannen i mitt liv. Det är inte samma man som där i min ungdoms trappa. Men jag kommer alltid minnas just den där kvällen och den kommer få smita fram i tankarna. Ibland.

Medan bomberna faller.

Vi går längsmed O'Connell Street och passerar trasiga skyltfönster. Här var för några år sedan livfullt, ett riktigt handelscentrum. Idag helt utblåst efter räderna. Vårt mål är vattnet, där vi får vara ifred.

Du trycker händerna ner i djupet på jeansfickorna. Rynkar pannan.

- Undrar varför det gick åt helvete?

- Det är inget vi kan ta reda på.

- Undrar aldrig du?

- Nä, ljuger jag.

Visst har jag undrat. Visst har jag oroat mig. Nu försöker jag ta mig genom dagen utan att stryka med. Akta mig för bomber och poliser. Korrumperade polisjävlar. Sen de låste in Medbh och hävdade att hon var en syndig sköka ger jag inte ett nickel för dem.

- Det är jävligt lätt att skylla på religion, muttrar du när du läst mina tankar.

- Men är det inte konstigt, kyrkan har fått utnyttja folk i hundratals år, och helt oprovocerat. Och nu gör de det igen. Allt hon gjorde var att klä sig som hon ville, inte som hon borde.

Du vänder dig om, tittar över tegelmuren och häver dig över.

- Kom. Här kan vi stanna en stund.

I det lilla redskapsskjulet trycker vi hela kvällen. Månen har gått upp när vi börjar röra på oss igen.