Äventyr.

(Försök till fortsättning på Men.)
Sanna städade undan gammal kaffesump och drog med en solkig disktrasa utefter bänken. Det gav inget märkbart resultat. Edin hade inget ordningssinne, och hon anade att han inte köpt in någon ny trasa på åtminstone de tre veckor hon varit på semester. Den här hade krampaktigt hållit om kökskranen och hon hade fått bryta loss den för att kunna använda den. Det var nog uttröttande att behöva vara hobbykurator, men att behöva städa efter sin chef med fru var den vidrigaste av hennes arbetsuppgifter.

Hennes mobil rasslade till i den äkta fuskväskan. Hon grävde runt bland kassakvitton och läppbalsam och just som hon fick tag i den slutade den ringa. Ett okänt nummer. Om det var någon som ville få tag i henne fick de väl ringa igen. Hon stängde kalendern och fällde ner locket på datorn och gick ut i den kvava sensommarluften. Edin sladdade in på parkeringen i firmabilen, en egenhändigt ombyggd merca som sett bättre dagar. Han glodde sin vana trogen rakt på hennes bröst och Sanna hindrade sin vana trogen impulsen att sparka honom i skrevet.

Hon gick en lång omväg hem. Köpte några persikor på torget och kände fruktsaften rinna utefter hakan och ner i urringningen när hon slängt upp benen på balkongräcket och bet tag i en av dem. Hon borde skita i Edin och hans fru, hitta ett vettigt jobb och börja göra något roligt. Hon hörde telefonen ringa igen. Räknade signalerna. Till slut torkade hon sig om munnen med baksidan av handen och gick ut i hallen. Det vibrerade fortfarande och hon svarade. Samma okända nummer. En mörk okänd mansröst.
- Vill du leka?

Riktning.

Pilar pekar provocerande på pedestrianer pöompö. Påverkar plåster potens? Påstående på pelarreklam. Puttrande pantertanter promenerar på parkvägen. Piggt plirande pussvänlig påser Pernilla pågående process.

Men.

Hon hade befarat den här dagen ett längre tag. Den här måndagen. Med odören av ruttnande fisk i slumkvarteren stickande i näsan eftersom vinden låg så till begav hon sig genom stan mot jobbet. Ett jobb hon hatade. Sekreterare åt Döden. Begravningsbyråreceptionist. Folk dog som flugor och hon var utled på att behöva prata med sörjande. De ville ändå bara ha någon att gråta ut inför, betraktade henne inte som något annat än en uppsminkad näsduk. Varför hon ens la ner tid på sitt utseende visste hon inte. Trettio år gammal, bitter och okysst. Så brukade hon betrakta sig själv.

Hon sneddade över parken där fyllon låg på varenda parkbänk. "Snart ringer väl nån snut och vill att vi ska hämta dem och packa in i nån kista, det skulle vara enklare än att ta hand om dem." Knappade in portkoden och slet upp dörren och gick raka vägen in till byråkontoret. Satte snäckan i örat och tog emot dagens första, andra, tredje och så vidare samtal. "Edins begravningsbyrå, det är Sanna, vad kan jag hjälpa till med?"

Edin, som ägde byrån, var en fetlagd för att inte säga jättetjock man, två meter lång och med händer stora som tallrikar. Han brukade slänga in de döda i kistan lite som han kände för och överlät allt finlir åt sin fru, som var nästan lika fet och som med korta prinskorvsfingrar klädde upp liken och tvättade och pudrade dem inför begravningarna. Edin hade försökt förföra Sanna åtskilliga gånger men hon avböjde inviterna med vämjelse.

Nystart.

Hon behövde verkligen träffa nån. Det sa alla Stina mötte, åtminstone bakom hennes rygg. Lämna det gamla trasiga livet och hitta någon vettig. Underförstått ville vissa män även erbjuda henne sina tjänster, men hon gled igenom även de fastaste handslag.

Det hade tagit slut mellan henne och Tobbe när hon fått reda på att han under deras två år långa förhållande vänstrat och blivit pappa. Samtidigt som han dyrt och heligt lovat att han hatade barn. "Jävla hycklare!"
Hon knöt nävarna i fickorna på dunjackan och kände en fjäder krypa ut och rispa henne på handen. Hon stod en stund i minusgraderna och vägde fram och tillbaka, från häl till tå. En butiksskylt lockade till sig hennes intresse.

Tom.

Det känns tomt i mitt hjärta
när du lämnat mig.
Om så bara för att
gå ut i köket och dricka mjölk.

Lördag.

Det hettar gärna till på lördagar när jag är ledig. När jag inte får utrymme för mitt skrivande och tänkande. Då blir jag sjukt jävla jättearg.

Tålamod.

Mitt tålamod är slut.
En vacker dag rann det ut.
Inget substitut.
Har jag heller på lut.

Kan tänka mig att det känns.
Att orden jag säger bränns.

Jag vill inte göra fel.
Men humöret som gör mig hel.
River upp varje del.
Och får mig att få spel.