torsdag 7 mars 2013
Konstaterande.
När man mår som ett utskitet äppelmos ter sig skidskyttar och andra atleter övermänskliga, galna knäppgökar.
onsdag 6 mars 2013
Hur det kan vara för många när det bara är två.
Jag kliver som vanligt om söndagarna på Mittlinjen-tåget på Sundsvalls centralstation och pappa vinkar av på den isiga perrongen. Jag sätter mig i tågets färdriktning och plockar upp en bok. Håll hästen frisk. Hur äckligt det än är att titta på öppna sår och blodmaskangrepp på föl eller en häst som fått en påle genom bogen så fascinerar det mig att läsa om. Jag noterar endast i ytterkanten av periferin att en man sitter för sig själv några säten längre fram i vagnen. Jag ska inte kliva av i Nälden utan i Trångsviken och därför är jag mer fokuserad på Stefan än på såväl hästsjukdomar som pratande farbröder. Stefan, som luktar så gott och som är grymt vältränad. Som har en märkbar men mjuk jämtländsk dialekt. Som är så snygg så jag dör.
- nästa station Stöde, Stöde.
Mannen framför mig reser sig hastigt och börjar gå omkring till synes planlöst i vagnen. Han mumlar högt men ohörbart och huvudet svänger omkring. Jag släpper alla tankar på nattliga aktiviteter och kryper så långt in i jackan jag kan. Gubben är uppenbart skum. Tåget rullar vidare och han sätter sig ett ögonblick, två stolar ifrån mig. Sakta vänder han på huvudet och tittar åt mitt håll. Hans orakade ansikte har ett på samma gång upprört och uttryckslöst uttryck och han drämmer in högernäven i stolen framför, reser sig än en gång och lämnar vagnen. Jag sitter så still jag kan och stoppar ner boken i väskan igen. Tåget rullar in på nästa anhalt.
- Torpshammar, nästa Torpshammar. Här kommer vi bli stående en stund för tågmöte.
Mannen klampar in genom dörren, skrattar högt så det knyter sig i öronen på mig. Han sätter sig ner, nu direkt bakom mitt säte, och kör in knäna i ryggstödet.
- Dom ska få dom jävlarna, hör jag honom få fram medan han fortsätter skratta kontrollerat.
Två poliser kommer in i vagnen, fiskar resolut upp gubben och bär ut honom. Konduktören kommer in i vagnen.
- Hur är det med dig? Allt lugnt?
- Jo.
- Du vet, säger han faderligt och medlidsamt, han var ingen bra person att åka tåg med.
Jag överväger att spela på att han gjort nåt dumt, men nickar trött.
- Ja, nu rullar vi vidare, säger konduktören hurtigt och vänder tillbaka.
- nästa station Stöde, Stöde.
Mannen framför mig reser sig hastigt och börjar gå omkring till synes planlöst i vagnen. Han mumlar högt men ohörbart och huvudet svänger omkring. Jag släpper alla tankar på nattliga aktiviteter och kryper så långt in i jackan jag kan. Gubben är uppenbart skum. Tåget rullar vidare och han sätter sig ett ögonblick, två stolar ifrån mig. Sakta vänder han på huvudet och tittar åt mitt håll. Hans orakade ansikte har ett på samma gång upprört och uttryckslöst uttryck och han drämmer in högernäven i stolen framför, reser sig än en gång och lämnar vagnen. Jag sitter så still jag kan och stoppar ner boken i väskan igen. Tåget rullar in på nästa anhalt.
- Torpshammar, nästa Torpshammar. Här kommer vi bli stående en stund för tågmöte.
Mannen klampar in genom dörren, skrattar högt så det knyter sig i öronen på mig. Han sätter sig ner, nu direkt bakom mitt säte, och kör in knäna i ryggstödet.
- Dom ska få dom jävlarna, hör jag honom få fram medan han fortsätter skratta kontrollerat.
Två poliser kommer in i vagnen, fiskar resolut upp gubben och bär ut honom. Konduktören kommer in i vagnen.
- Hur är det med dig? Allt lugnt?
- Jo.
- Du vet, säger han faderligt och medlidsamt, han var ingen bra person att åka tåg med.
Jag överväger att spela på att han gjort nåt dumt, men nickar trött.
- Ja, nu rullar vi vidare, säger konduktören hurtigt och vänder tillbaka.
tisdag 5 mars 2013
Bekantskap.
Jag tycker om det. Det där första embryot till en ny text. När figurerna bara dyker upp i huvudet. Innan jag känner dem ordentligt. Innan de börjar driva med mig. När de bara är blyga bekantskaper utan egen vilja. När scenen är ett trångt rum utan fönster, och innan platsen öppnar upp sig och blir stor och ogreppbar. Det är som att vara nykär.
måndag 4 mars 2013
Marskatt.
Hon stryker sig utefter hans kropp, mjuk och målmedveten. Vill att han rör henne, bara han nuddar henne kommer hon explodera i alla himlens färger. Han reagerar knappt på hennes inviter utan håller stadigt i tv-dosan och bläddrar förstrött mellan tennis och nyheter. Väljer till slut Eurosports snookersändning. Små röda bollar som stöts in i hål. I hennes värld blir den mest platoniska företeelse laddad med sex och hon vill ha honom ännu mer. Solen har gjort sitt och förlett henne att tro att det är vår och med våren har hon alltid förknippat parningssäsong. Löpska tikar och kattor, högbrunstiga märrar och så hon själv. Som till och med vill ha honom om han så fått på sig full lagårdsmundering. Det är ändå bara kläder som ska av, tänker hon och pillar ner handen under hans byxlinning.
- Men snälla Milla, suckar han. Jag är inte på humör.
- Men snälla Milla, suckar han. Jag är inte på humör.
söndag 3 mars 2013
Nattgråt.
Du gnyr till och strax är du vaken. Fast du är ändå inte så vaken att du registrerar mig eller din pappa, nej, i din värld är du liten och ensam. Du sätter dig upp och gnuggar ögonen, gråter högt och med all sorg din lilla kropp kan uppbåda. För dig är otryggheten det värsta. Jag lägger min hand på din rygg. Tänk att jag ännu täcker merparten av ryggen med min hand, och ändå känns du större för varje dag som går. Du hulkar till och andas lugnare. Snart sover du igen.
lördag 2 mars 2013
Nu jäklar!
Planterar frön i storyn om Sanna, här ska skapas! Det hjälper att titta på crappy chick flick!
fredag 1 mars 2013
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)