Nos

-Det heter inte nos, det heter mule, pappa!

Prinsessan satt på golvet med målarboken uppslagen. Hundratjugo sidor hästkonturer.

-Kom nu, så går vi och äter, Stefan har lagat lasagne.

Hon hade tagit det bra, och var förtjust i Stefan och hans godhet. Han hade ingen erfarenhet av barn, men kompenserade mer än gärna för det genom att ta med henne på bio och genomlida barnfilm efter barnfilm.

-Pappa tror att hästar har klövar till fötter, utbrast prinsessan med munnen full av lasagne och pizzasallad.

-Men herregud, har du ingen koll alls?

Stefan fyrade av ett löftesrikt leende. Det blänkte i kaklet bakom honom. En pedant, vad än det gällde.

-Jag tror lilla sessan och jag måste ta med dig till Solvalla, så du får lära dig det du behöver om hästar.

Natt.

Han påstår att han är rik. Han viftar med sitt Visa som jag ser är repigt, och betalar både min och sin portion, vinet, som i och för sig smakade som avslaget kattpiss men som hade fin etikett, och för kaffe och avec. Varför tar man avec egentligen? För att skölja ner kaffet eller för att fräta bort de få smaklökar som finns kvar efter för- och varmrätt?

Jag är inte alls van vid flådiga restauranger och seder som hör de bättre bemedlade till. Därför blir jag generad när han för upp handen under kjolen och erövrar - för det är vad han gör - mitt lår. Istället för att ge honom en dagsedel, som jag garanterat gjort om jag inte varit honom underordnad, drar jag undan benet och blänger till.

- Men oj oj oj då, säger han med mjuk röst och stål i blicken.

- Här är det jag som står för fiolerna och du som flöjtar, viskar han och jag inser att jag antingen måste dansa efter hans pipa eller också fly för mitt liv och anseende.

Kladd

Henrik tittade under lugg på mig och hjärtat bultade så hårt att det var ett under att inte revbenen började klappra. Musiken täppte till alla möjligheter till konversation och istället rörde han vid mig. Lätt och trevande, en smekning på kinden. Vi dansade knappt märkbart och i periferin hördes någon muttra något som förmodligen hade att göra med att vi inte följde med i medsolsrörelsen fort nog. Hans hand följde min haka och runt mot nacken. Jag förekom honom med en hård kyss mitt på munnen. Han svalde och tvekade, så innan han hann ångra sig kysste jag honom igen. Den här gången var han med på noterna och lät sin tunga nudda vid mina läppar. Han luktade svagt av duschrvål och smakade svalt och av pepparmint.

Han satte mig i sitt knä och gjorde klart att dansen för vår del var överstökad. Med hans händer smekande över min kropp och min tunga som mötte hans kände jag ett behov av att få vara ifred med honom. Jag låste upp bilen med en gång, och styrde oss mot den.

Aldrig bli gammal.

Jag vill aldrig bli gammal. Aldrig behöva be om hjälp på toaletten. Aldrig behöva be om hjälp med maten. Aldrig behöva bli ensam utan sällskap. Aldrig.

Det gör ont i mitt hjärta när jag läser om gamla människor som tvingas in på hem för att få vård och hjälp, men som inte får någon livskvalitet. Där barnen inte kan ta hand om dem - och därför vänder sig till vårdinrättningar vars specialitet är att vårda gamla. Där de gamla trycks in på ett rum och inte ens får hjälp med det mest basala. Är samhället verkligen så åldersdiskriminerande? Är det meningen att våra föräldrar, våra släktingar, våra vänner, ska behöva sitta i sin egen avföring och vänta på hjälp som inte kommer?

Utan att bli särskilt politisk vill jag hävda att det hela handlar om det gravt individualiserade samhället där solidaritet är ett skällsord och där det är fult att behöva erkänna när man inte kan. När ekonomiska intressen gör att sjukvårdspersonal tvingas bort från patienterna för att de måste hålla ett orimligt tidsschema. När nerdragningar gör att det inte finns tid att hjälpa de som behöver hjälpas.

Jag vill aldrig bli gammal.

Nionde november.

Grådasket glor med uttryckslös min mot henne när hon går genom dungen på väg mot jobbet. En tegelröd skolbyggnad, uppförd under det expansiva sextiotalet och som sedan dess blivit alltmer eftersatt. Hon tittar ner på skorna. Det sipprar in vatten genom sömmarna på högerfoten. Fan också.

Ellinore möter henne med en bibba papper.

"Du måste fixa de här åtgärdsprogrammen, Hanna", säger skolassistenten och lämpar över pappren i hennes famn. Hon nickar ett tack och kränger av sig jackan och stövlarna. Går genom korridoren, förbi matsalen och biblioteket. Sin vana trogen andas hon in bibliotekslukten och låter lugnet lägga sig inom henne. Stress redan före åtta, det brukar innebära kaos. Hon dumpar pappren på det milt sagt stökiga skrivbordet. Höstlovet har just passerat, och det känns oändligt långt till jul.

Skrivpuff - förlåt!

Nej, det kanske inte är dagens Skrivpuff-tema, men förlåt ändå.

Förlåt att jag inte kommenterar så flitigt, fastän jag tycker era verk är bra.

Förlåt att jag inte skriver så regelbundet.

Förlåt att jag skriver för kort och för långt och för spretigt.

Förlåt mig.

Men det är sån jag är.

Där borta.

Ser du där borta?

Där, bredvid huset och träden?

Där står någon du saknar.

Det är jag.