Påstående.

Alla män tycker om att bli försmådda ibland. (Ja, jag vet, jag travesterar Pride and Prejudice.) det ökar deras charm och lust och deras ego blir mer ödmjukt och inte så stolt och högmodigt som en man som aldrig möter motstånd.

Mysterier.

Vi kan välja att betrakta allt som händer som en del i det postmoderna och destruktiva samhället. Är man minsta lilla obekväm så äger vissa rätten till ens existens mer än man själv. Minns inget från mordnatten, jag var bara tvä år, men visst hände det där och då något som skapats som ett ställningstagande men där rädsla och terror tagit för stora skamgrepp på folk.

Resultat.

De sitter där, lärarjävlarna, och pratar. Tomt prat, vi kämpar så mycket för dig blä blä. Och sen slänger de ur sig att det är dags att jag börjar skärpa mig, prestera och utföra uppgifter som de kastar åt en som om man vore en varg som ingen vågar ta i men som de till varje pris måste övergöda. Pratar om piska och morot, och hur de vill att jag ska jobba. Som om jag tänkte jobba alls. Skiterire.

En krönika om lyx.

Det ligger nåt i uttrycket att det är godare att äta gröt tillsammans än oxfilé ensam. Samtidigt har jag noterar en tydlig trend bland mina bekanta: att köra fredagsmys 2.0 och fotografera sin parmaskinka-lindade smörfrästa sparris och egenhändigt hopsvängd bearnaisesås och till det en potatiskaka som är utstansad med pepparkaksmått. Jag äter hellre pölsa än tvingar i mig mat som är finare än en hel Nobelmiddag, om det innebär att jag måste stå för tillredning och förtäring. På samma vis ser jag mina väninnor packa in sig i lera och ligga och pressa för att ha preppat brännan i god tid. Ja, solarium är hopplöst ute, men folie och en balkong med förmiddagssol är trendigt.

Jag har försökt, det har jag visst, att äta lyxigare mat och fixa håret med nån ordning. Men jag får kväljningar av den enligt charkuteribiträdet finaste parmaskinkan, och buffelmozzarella växer i munnen. Jag dricker hellre pilsner än ett flådigt rödtjut, och jag har fobi för långa fusknaglar. Smaker som sägs gifta sig i munnen tror jag inte på. Däremot kan jag säga ett ex antal rätter som definitivt skriver under skilsmässopapprena...

En konsert.

Man skulle kunna säga
Det säger dom som vet
Att ord och inga visor
Det är vår verklighet

Men säg då det till dessa
De märkvärdiga få
Som anser de är kloka
Musik blir bortglömt då

Om bara orden räknas
Som viktiga och bra
I livets melodier
Vi inga toner ha

Och om jag inga toner
Får höra i mitt liv
Jag svär jag kommer storkna
På ert initjativ.

(Stavfel är medvetet för bibehållen rytm).

Stickningen.

Hon lägger all energi i stickningen, som blir så hård och tät att den blir snudd på oanvändbar. Vad fan skulle de bråka för? Varje dag, alltid nya trådar att fnurra ihop. Han med sitt lågmälda iskalla sätt, som "bara diskuterade", hon med tålamod kortare än en tändhatt. Vart har kärleken tagit vägen? Kärleken, hans varma händer som kupar sig kring hennes kinder, hans ögon som läser hennes, hans kropp som smälter henne. Nu ligger han i rummet intill, förmodligen med laptopen och sin jävla poker. Som hon hatar hans spelande. Tråden går av, hon skarvar ihop den. Får fästa trådarna ordentligt sen så de inte repar upp sig.

Han stirrar framför sig. Jävlar i helvete så drygt det är att bråka med henne. Sen hon blev gravid snedtänder hon för minsta lilla. Han vet att det är fel att skylla allt på henne, men hon ser bara hans fel, han kan visst inte göra rätt. Två kort, tre kort. Han foldar dem och väntar på nästa giv. Satan. Fokus är borta. Han måste fokusera. DE måste fokusera. Hon måste bjuda till. Hur ska han fatta henne annars? Två knektar och en trea. Han går med. Om hon bara slutade se alla hans egenskaper som brister.

Hon står i dörröppningen. Vill säga förlåt och krypa in i honom, men så fort hon tänker tanken är den borta. Han sitter dag ut och dag in med spel, glömmer bort henne. Betyder några jävla låtsaskort mer än hon? Hon biter sig i tungan och går därifrån. Han känner hennes irritation, väljer att strunta i henne. Har hon inget snällt att säga tänker han inte bjuda till. Det plingar till när han vinner given. Trettiofem euro.

Nöje.

Det är ett sant nöje att träffa er
O store Gud.
Jag trodde bara inte att
jag skulle ställas inför dig så snart.

Jag trodde jag skulle få se mina barn växa upp
Älska och ära
Den som äras bör

Jag trodde jag skulle få njuta
Av doften av nyslaget gräs
Och sitta i skuggan vid höbärgningen
En sommar till
Känna timotejen kittla i näsan

Jag trodde jag skulle bli gammal och rynkig

Men jag förstår dig.
Du behöver mitt sällskap.
Jag klandrar dig inte.
Jag är både charmerande och vacker.
Och jag har känsla för tajming.
Därför tycker jag det var lite tråkigt av dig att inte låta mig få briljera med fyrhjulingen inför Staffan och Espen.
Du kunde väl åtminstone ha väntat tills jag fixat volten?