Fröken bredvid.

Ni har säkert sett mig många gånger. Jag är hon som står bredvid den snygga tjejen i baren. Hon som dansar lite för fult och stelt, lite på sidan om, i marginalen mellan utanför och populär.

Det började redan på lågstadiet när vi lekte prinsessor och prinsar. Jag fick vara den lite fulare systern, hon som fick nöja sig med den lite fulare prinsen, men som i hemlighet drömde om att få klättra upp på klätterställningens tak och hålla den fagre prinsens hand. Detta fortsatte långt in i högstadiet. Ja, inte att klättra på rangliga tak, men den ständiga suktan efter att få vara med. Inte bara stå bredvid.

Skrivtorka råder.

Jag får inte fason på orden. De vill inte åt samma håll som jag. De vill inte alls just nu. Jag har idéer och tänker skriva för att medverka i en antologi genom min förening, Föreningen Arbetarskrivare, men den text jag skrivit nu senast blev platt...

Att fira eller inte fira.

Jag tycker verkligen inte om att fira. Alla typer av firning är per definition meningslösa. Äta tårta tills man storknar och sen ta en bit till baraföratt. Men jag vill väldigt gärna ha sympatier och gratulationshälsningar.

Om blomsterbud.

Det händer sällan att det kommer nån med blommor till mig nuförtiden. Sen man blev ett såattsäga rekorderligt fruntimmer. Men det finns inget finare än när ens barn kommer med en tuss maskrosor och säger MaMa, och ger mig en smällpuss.

Chefen

Han är en framgångsrik företagare

Syns ofta i media

Gillar rampljuset

Är bra på det han gör

Vilket också innefattar att förföra sin personal

Löneförmån kan tyckas

Men arton års underhåll

Blir rätt mycket pengar

Med tanke på att han sått mycket vildhavre.

Du vet.

Du vet

Och jag vet

Fast vi säger ingenting

Istället tittar jag

På droppställningen

Och gråter

Öken.

Torr och dammig

Står jag där

Som en öken

Utan synligt liv

Där jag står

Inte en oas

Inte en sanddyn

Bara het sand.