måndag 30 december 2013

Jag har sagt det förut.

Jag tycker inte om att fira. Jag får klåda av presentångest och jag hatar att låtsas vara glad och lycklig på högtidsdagar. Jag är lyckligare om jag får vara ifred. Jag älskar vardagen i all sin enkelhet, och jag älskar stillheten i mellandagarna. Det händer att jag går ut och tittar på shoppingfascister och sönderstressade butiksbiträden, aldrig för att handla, men för att minnas varför jag tycker bäst om vardagen.

Jag var femton när jag började tycka genuint illa om julen. Denna kommersialismens och kapitalismens högborg. Köpa julklappar för att ge varandra som en gåva till minne av att nån föddes som vi inte tror på. Sen kom det nya året och jag skulle tvingas glädjas åt att det gamla var slut. Så att minderåriga kunde få skjuta av sig fingrarna på blaffiga fyrverkeripjäser. Påsken är inte stort mycket bättre, för då firas att kvinnor en gång blivit häxanklagade och nu erkänns för detta, samt att han som vi fortfarande inte tror på gick och blev uppspikad på ett kors. Och till detta äter vi ägg och dekorerar hela tomten med fjädrar. Sen dröjer det ett tag innan sommarens höjdpunkt på festfronten dyker upp mitt i höbärgningen. Midsommar, detta kollektiva fylleslag där alla, unga som gamla, äter sill och blir berusade av både starkvaror och hormoner. Vidare så till den mest tillrättalagda av alla högtider, den vi en gång kallade Allhelgona. Numer ett jippo där folk njuter av att få klä ut sig och gå på maskerad. Och karva i pumpor. Och så sluts cirkeln med ännu en jul och ännu ett nyår.

Med denna text önskar jag förståelse till alla mina medmänniskor. Och ett gott nytt år.

lördag 28 december 2013

Gräs

Jag har inte ork nog just nu. Gå rad upp, rad ner, rad upp, rad ner. Med en tungstyrd gräsklippare av något tydligen väldigt kvalitativt märke. Det är inte lätt att ha bihåleinflammation mitt i semestern. Istället sitter jag i min badenbaden och tittar på när det växer.

torsdag 26 december 2013

Bara ben

Bara
Ben
Brukar
Börja
Brinna

Hon hade rakat benen omsorgsfullt och sluntit med hyveln, precis över fotknölen på höger fot. Lödder och blod rann ner på toalettlocket och det sved som tusen eldar på såret. Mitt i smärtan hörde hon sin gamla mammas förmaningar. Frid över hennes minne, men hon visste inte vad "lida pin" innebar. Två Hello Kitty-plåster stoppade upp blödningen och hon klev in i duschen. Hon skulle åtminstone vara i tid till bion.

onsdag 25 december 2013

Nos

-Det heter inte nos, det heter mule, pappa!
Prinsessan satt på golvet med målarboken uppslagen. Hundratjugo sidor hästkonturer.
-Kom nu, så går vi och äter, Stefan har lagat lasagne.
Hon hade tagit det bra, och var förtjust i Stefan och hans godhet. Han hade ingen erfarenhet av barn, men kompenserade mer än gärna för det genom att ta med henne på bio och genomlida barnfilm efter barnfilm.
-Pappa tror att hästar har klövar till fötter, utbrast prinsessan med munnen full av lasagne och pizzasallad.
-Men herregud, har du ingen koll alls?
Stefan fyrade av ett löftesrikt leende. Det blänkte i kaklet bakom honom. En pedant, vad än det gällde.
-Jag tror lilla sessan och jag måste ta med dig till Solvalla, så du får lära dig det du behöver om hästar.

söndag 8 december 2013

Natt.

Han påstår att han är rik. Han viftar med sitt Visa som jag ser är repigt, och betalar både min och sin portion, vinet, som i och för sig smakade som avslaget kattpiss men som hade fin etikett, och för kaffe och avec. Varför tar man avec egentligen? För att skölja ner kaffet eller för att fräta bort de få smaklökar som finns kvar efter för- och varmrätt?

Jag är inte alls van vid flådiga restauranger och seder som hör de bättre bemedlade till. Därför blir jag generad när han för upp handen under kjolen och erövrar - för det är vad han gör - mitt lår. Istället för att ge honom en dagsedel, som jag garanterat gjort om jag inte varit honom underordnad, drar jag undan benet och blänger till.
- Men oj oj oj då, säger han med mjuk röst och stål i blicken.
- Här är det jag som står för fiolerna och du som flöjtar, viskar han och jag inser att jag antingen måste dansa efter hans pipa eller också fly för mitt liv och anseende.

lördag 23 november 2013

Kladd

Henrik tittade under lugg på mig och hjärtat bultade så hårt att det var ett under att inte revbenen började klappra. Musiken täppte till alla möjligheter till konversation och istället rörde han vid mig. Lätt och trevande, en smekning på kinden. Vi dansade knappt märkbart och i periferin hördes någon muttra något som förmodligen hade att göra med att vi inte följde med i medsolsrörelsen fort nog. Hans hand följde min haka och runt mot nacken. Jag förekom honom med en hård kyss mitt på munnen. Han svalde och tvekade, så innan han hann ångra sig kysste jag honom igen. Den här gången var han med på noterna och lät sin tunga nudda vid mina läppar. Han luktade svagt av duschrvål och smakade svalt och av pepparmint.

Han satte mig i sitt knä och gjorde klart att dansen för vår del var överstökad. Med hans händer smekande över min kropp och min tunga som mötte hans kände jag ett behov av att få vara ifred med honom. Jag låste upp bilen med en gång, och styrde oss mot den.

fredag 15 november 2013

Aldrig bli gammal.

Jag vill aldrig bli gammal. Aldrig behöva be om hjälp på toaletten. Aldrig behöva be om hjälp med maten. Aldrig behöva bli ensam utan sällskap. Aldrig.

Det gör ont i mitt hjärta när jag läser om gamla människor som tvingas in på hem för att få vård och hjälp, men som inte får någon livskvalitet. Där barnen inte kan ta hand om dem - och därför vänder sig till vårdinrättningar vars specialitet är att vårda gamla. Där de gamla trycks in på ett rum och inte ens får hjälp med det mest basala. Är samhället verkligen så åldersdiskriminerande? Är det meningen att våra föräldrar, våra släktingar, våra vänner, ska behöva sitta i sin egen avföring och vänta på hjälp som inte kommer?

Utan att bli särskilt politisk vill jag hävda att det hela handlar om det gravt individualiserade samhället där solidaritet är ett skällsord och där det är fult att behöva erkänna när man inte kan. När ekonomiska intressen gör att sjukvårdspersonal tvingas bort från patienterna för att de måste hålla ett orimligt tidsschema. När nerdragningar gör att det inte finns tid att hjälpa de som behöver hjälpas.

Jag vill aldrig bli gammal.