Den siste järnverkaren.

När de la ner järnet, stadens järnverk, och han gick i pension efter tjugo år vid maskinerna hade ena handen blivit så nervskadad att han som partytrick för oss barn kunde spola den i kallvatten och triumferande visa hur den gulnade.

- Ni ser hur det går om en arbetar, sa morfar medan han stoppade pipan med andra handen.

De flesta av morfars arbetskamrater omskolade sig, gick till hemtjänst eller vårdyrken, eller letade jobb på annat håll. Någon hamnade på spikfabriken, som också gick ett mörkt öde till mötes, någon blev traversförare på bruket innan även det såldes utomlands. Morfar valde att skita i det, som han sa, och ta den erbjudna pensionens korvören istället för att hatta runt.

Han pratade inte så mycket om järnet, annat än när han visade upp sina ärr, eller om någon gammal järnverkare kom och hälsade på. Det hände alltmer sällan, och till slut var det bara en av hans lärlingar som kom och drack kaffe i egenskap av hemtjänstpersonal.