Skrivpuff om min första cykel.

Jag var fyra år och hade en lillebror. Och så fick jag en cykel. Den var röd med Kalle Anka-märke på. Medan den där brorn låg i vagnen och pep drog jag upp cykeln för backen från diket ner mot huset, klev på och rullade ner. När farten tog slut välte jag. Upp, dra upp cykel, på cykeln, rulla ner, välta, upp, dra upp cykeln, på cykeln, rulla ner, välta. Pappa skrattade och rullade vagn och mamma kom ut med en bricka med saft och kakor. Bondkakor. Sen kunde jag cykla.

Skrivpuff om ambivalens.

Jag heter XX och är arbetsnarkoman. -Hej XX. Jag älskar att jobba. - Vi med! Men jag är helt likgiltig inför mitt nuvarande, som inom kort blir mitt dåvarande. Jag vet inte varför jag ska bemöda mig om att arbeta, jag får inget utbyte av det. - Vi förstår dig! Jag vill jobba men inte här. Jag vill börja på mitt blivande jobb redan nu.

Ja, om det handlar om ambivalens vet jag inte. Kluven är snarare ordet. Vilse och less kan jag också beskriva mig.

Tidsfördriv.

I brist på ord att krysta fram tog en blomma form.

Nerklottrade dikter.

Ungdom.
Man trodde man var så stor
Så cool
Så VUXEN

I själva verket
fattade man ingenting
Och skolan var ett skämt
Lärarna sjuka
Päronen ännu värre

Men vad skulle man göra?
Det var ju bara att gilla läget.
Sa dom ja.

~*~

Kära jag som ung.
Gör allt jag vill.
Lev.
För det har jag inte gjort.

~*~

Barn är som blommor
olika, färgglada, och
lika vackra ensamma
som i grupp.

~*~

Jag var ung en gång för längesen
Sen blev jag gammal.

Skrivpuff om kaffe.

Jag bälgar i mig
Kaffet har stått sedan sju
Och är strävt och kallt.

Alla vet vad man gör på Ålandsbåten

Att det är dagen efter kvällen före märks tydligt vid frukosten. Men till skillnad från tonårens kringkastningsfester finns här ingen skam. Istället präglar devisen ”Det som händer på båten stannar på båten” hela stämningen. Ett ifrågasättande av hela saken kunde vara på sin plats. Är det rimligt att placera flera hundra för varandra vilt främmande människor på en båt, fylla dem med öl, sprit och nån sliskig kaffelikör och sen bara vänta på det stora sjöslaget?***Jag kan ha fel, det är jag medveten om, men medan jag iakttar människorna som sömndruckna och bakfulla äntrar frukostbuffén slår det mig att de alla är upp över öronen välklädda. Är detta ett sätt att skyla över gårdagens felsteg? Att se proper ut och dölja alla typer av mående? För medan ägg och bacon, sju sorters fil och lika många sorters kakor, juicer, brödbitar och smörsorter inmundigas tycker jag att det verkar som om verkligheten börjar komma ikapp.***Jag är knappast varken först eller sist med att fundera på detta, och temat känns mycket ordinärt, men likafullt är detta Medelsvenssons väg till snabb lyx och lycka. För varför åka på charter och grisfest när man kan få sig ett nyp på Ålandsfärjan?

Skrivpuff om ett par röda skor.

Hennes signum. De där röda skorna. De som klapprade något för högt när hon svassade genom korridoren. Svassa och klappra förresten. Jag vet inte om det är två verb som hör ihop. Men hon fick dem att verka som om de gjorde det. Jag kunde verkligen inte hjälpa det men det var just det där svassandet som gjorde henne så jävla attraktiv. Det var henne jag tänkte på i min ensamhet på kvällarna. Hon svängde med sitt hår, alltid klanderfritt uppsatt i hästsvans, alltid med ett par hårnålar som höll frisyren på plats. Hur hon med sitt leende kunde döda vilket sammanträde som helst och få alla att rodna. Eller var det bara jag? Jag har faktiskt ingen aning om vad hon gör nu eller om hon ens lever idag. Det är så med en del människor, de passerar genom ens liv med ett par pumps och sen blir inget sig likt. Om jag ångrar att jag aldrig försökte? Nej. Eller jo. Men jag hade ingen anledning att låta dröm bli till verklighet.