Bräda.

Bräda för bräda

Spik för spik

Den här byggnationen

Blir ingen annan lik

Hamra och hamra

Fram och bak

Vi kanske borde

Ha tänkt på ett tak

Att påstå att jag

Är nåt byggnadsgeni

I denna 

Brädhögskakofoni

Är inget annat än mytomani.

Luden.

Vissa blommor är alldeles glansiga. Andra har ett pälslager, små tunna fina hår. Jag anar att det är deras skydd mot yttre hot. På samma sätt finns det människor som har mer och mindre hårmängd. Till skillnad från blommorna kan vi genom yttre påverkan välja om. Vi vill ha det eller inte.

Blommor bryr sig föga om skandalen i att ha hår på obekväma ställen. Ingen blomma står och rycker ögonbryn med pincett eller hyvlar av halva fotknölen. Ingen blomma skäms över en hårig bikinilinje.

Jag är mer blomma än jag vill erkänna.

Andnöd.

Trycket mot bröstet

Suset i öronen

Bruset som aldrig slocknar

Vila

Vad är vila?

Koppla av

Koppla på

Trycket mot huvudet

Inifrån

Utifrån

Den siste järnverkaren.

När de la ner järnet, stadens järnverk, och han gick i pension efter tjugo år vid maskinerna hade ena handen blivit så nervskadad att han som partytrick för oss barn kunde spola den i kallvatten och triumferande visa hur den gulnade.

- Ni ser hur det går om en arbetar, sa morfar medan han stoppade pipan med andra handen.

De flesta av morfars arbetskamrater omskolade sig, gick till hemtjänst eller vårdyrken, eller letade jobb på annat håll. Någon hamnade på spikfabriken, som också gick ett mörkt öde till mötes, någon blev traversförare på bruket innan även det såldes utomlands. Morfar valde att skita i det, som han sa, och ta den erbjudna pensionens korvören istället för att hatta runt.

Han pratade inte så mycket om järnet, annat än när han visade upp sina ärr, eller om någon gammal järnverkare kom och hälsade på. Det hände alltmer sällan, och till slut var det bara en av hans lärlingar som kom och drack kaffe i egenskap av hemtjänstpersonal.

Fem ord på V.

Vinna

Vacker

Vela

Vilja

Vittra

Att hitta vackra ord är ganska enkelt. Det handlar om att bestämma sig för att hitta dem. Sedan räcker det egentligen att man sätter ihop dem så har man något fint och enkelt. Men ack, den skrivklåda som är beständig. Hur mycket jag än vill och vill så blir texterna skit. Skrivkramp är ett i nuläget nästan konstant tillstånd, omöjligt att ta sig ur. 

Regn.

Jag parkerar på vägrenen. Det är omöjligt att se något genom vindrutan. Regn och hagel smattrar på taket. Plötsligt upphör det och allt blir stilla. Jag vrider igång bilen igen och blinkar ut. Ett ögonblick mitt i tillvaron.

Mönster.

Jag fick ett dödsbud per telefon imorse. Det tog en hel dag innan jag förstod innebörden. Undermedvetet skapade min hjärna mönster i allt som hände och spellistan spelade "Ain't no sunshine" och "Sacrifice".

De senaste veckorna har varit känslomässigt påfrestande och jag har mått som en röv. Jag menar, jag kan inte kontrollera mitt humör utan låter det pendla fritt mellan strålande glädje och nattsvart likgiltighet. En galopperande EKG-kurva. Emotionell Känslomässig Galenskap.

Jag har inte skrivit ett ord på flera månader. Nu försöker jag igen.