Det var dimma den där dagen. Eller egentligen var det inte dimma utan dis, sånt där tunt som bildas av små vattendroppar när solen värmer dem. De glänser och glittrar och gör ljuset så gott som ogenomträngligt.
Vi hade satt oss i bilen. Det var första gången Lars skulle träffa min mamma och han var rätt spak. Jag körde de tre milen ut till hennes kåk - det går inte att försköna hennes boende på något vis - och även om jag hade förvarnat honom så drog han efter andan när vi rullade in på gårdsplanen.
Min mamma är en samlare. Allt hon äger kan komma till användning och därför är det strängeligen förbjudet att kasta bort saker. Därför var synen som mötte Lars följande:
En trave gamla trasiga lastpallar
Järnskrot i olika högar
Trasmattor och andra traspaltor som hängde på altanräcket
Hästskor med gröna och blå sulor
I runda slängar en miljon gamla tidningar
- Kom nu så vi får det här överstökat.
- Men Anna, jag kan ju inte gå in här, viskade han och bromsade.
- Kom nu, ju förr vi kommer in desto förr kan vi gå.
Mamma tog emot och till min stora förvåning hade hon städat köket såtillvida att det nu inte låg gamla spårlinor och annat snusk på matbordet. Hennes vorsteh skällde ute i hundgården men jag såg inga synliga tecken på sanitära olägenheter, vilket jag ändå misstänkte. Lars drog ihop sig så mycket att jag var säker på att tårna krullade sig i skorna. De hälsade och mamma förde sig väl, hällde upp kaffe och kallpratade.
- Det var dimmigt imorse, sa jag för att ha något att säga.
- Dimma? Ja, då blir det till att ta upp pärorna till helgen, sa mamma.
- Päror? Var har ni landet någonstans?
- Därute.
Hon nickade ut genom fönstret, diffust mot granntomten.
- Gott med hemodlad potatis, sa Lars.
- Varför diskuterade ni inte hur jävla rörigt hon har det?
- Det är som att hoppa jämfota på ett minfält. Hon exploderar. Jag skiter i det. Kommer bränna ner stället när hon dör.
- Så kan du väl inte säga?
Vägen låg öde framför oss och solen bröt strålarna till ett sudd när vi svängde in på gårdsplanen.
