Den siste järnverkaren.

När de la ner järnet, stadens järnverk, och han gick i pension efter tjugo år vid maskinerna hade ena handen blivit så nervskadad att han som partytrick för oss barn kunde spola den i kallvatten och triumferande visa hur den gulnade.

- Ni ser hur det går om en arbetar, sa morfar medan han stoppade pipan med andra handen.

De flesta av morfars arbetskamrater omskolade sig, gick till hemtjänst eller vårdyrken, eller letade jobb på annat håll. Någon hamnade på spikfabriken, som också gick ett mörkt öde till mötes, någon blev traversförare på bruket innan även det såldes utomlands. Morfar valde att skita i det, som han sa, och ta den erbjudna pensionens korvören istället för att hatta runt.

Han pratade inte så mycket om järnet, annat än när han visade upp sina ärr, eller om någon gammal järnverkare kom och hälsade på. Det hände alltmer sällan, och till slut var det bara en av hans lärlingar som kom och drack kaffe i egenskap av hemtjänstpersonal.

Fem ord på V.

Vinna

Vacker

Vela

Vilja

Vittra

Att hitta vackra ord är ganska enkelt. Det handlar om att bestämma sig för att hitta dem. Sedan räcker det egentligen att man sätter ihop dem så har man något fint och enkelt. Men ack, den skrivklåda som är beständig. Hur mycket jag än vill och vill så blir texterna skit. Skrivkramp är ett i nuläget nästan konstant tillstånd, omöjligt att ta sig ur. 

Regn.

Jag parkerar på vägrenen. Det är omöjligt att se något genom vindrutan. Regn och hagel smattrar på taket. Plötsligt upphör det och allt blir stilla. Jag vrider igång bilen igen och blinkar ut. Ett ögonblick mitt i tillvaron.

Mönster.

Jag fick ett dödsbud per telefon imorse. Det tog en hel dag innan jag förstod innebörden. Undermedvetet skapade min hjärna mönster i allt som hände och spellistan spelade "Ain't no sunshine" och "Sacrifice".

De senaste veckorna har varit känslomässigt påfrestande och jag har mått som en röv. Jag menar, jag kan inte kontrollera mitt humör utan låter det pendla fritt mellan strålande glädje och nattsvart likgiltighet. En galopperande EKG-kurva. Emotionell Känslomässig Galenskap.

Jag har inte skrivit ett ord på flera månader. Nu försöker jag igen.

Att hon aldrig fattade.

Har alltid hatat vatten. Det började när den yngsta av dem slängde ner mig i den där vita hala baljan och jag blev dränkt och inte kunde ta mig upp. Och så påstår de att semester ska vara trevligt. Det är vatten överallt. De kan muta mig med alla korvar och leverbitar i världen, jag tänker ändå inte låtsas.

Tror på fan att jag åkte i blötan ändå! Bara för att jag tog en liten promenad och hittade himmelriket. Jag hade rullat mig i gott och väl en kvart när den stora hittade mig. Hon skrek och skällde på mig och sa nåt om att lägden var nygödslad men jag tyckte hon överreagerade. Jag är INTE kompis med dem nu.

Undantag.

Vårt hushåll är satt på undantag, eller snarare i karantän. Det som började som en helt vanlig fredagkväll har raskt utvecklat sig till en vedervärdig natt mot måndag. Inget jobb, ingen förskola, bara magsjuka.

Hav.

Hav mod att göra bruk av ditt eget förstånd utan någon annans ... Ledning?

Jag älskade tv-serien Glappet. Det gör jag förresten fortfarande. Den kraft som ryms i en människa och den litenhet som man kan känna i fel situation. Den passion och lidelse man förtjänar, den ärlighet man ska kräva. Allt detta hade den här serien. Man ska. Kanske inte uppmuntra till det, men serien har lagts ut på youtube. Och därför bör den kunna få ses också. Tycker jag.