Det värsta var.

Det värsta var att det gjorde ont så långt efteråt. Efter att såren läkt ut och efter att ärren bleknat värkte det fortfarande i hans bröst. Kanske skulle våren ändra det. Mer troligt inte.

Nina och Christer hade träffats på våren och därför hade ljuset och framtiden varit deras vägvisare. Ända till den eftermiddag då hon förlorade kontrollen över Camryn och krossades mot en tall, strax söder om stan.

De hade inte känt varandra länge nog för att falla in i invanda mönster och slentrianknull. Nina var hans första intellektuella flickvän. Om det nu kunde räknas som så simpelt som flickvän, de var ändå över tjugofem. Han visste inte att han älskade det, det där samtalet som bottnade i något djupare än yta, utseende och plattityder. inte förrän han saknade det.