Mönster.

Jag fick ett dödsbud per telefon imorse. Det tog en hel dag innan jag förstod innebörden. Undermedvetet skapade min hjärna mönster i allt som hände och spellistan spelade "Ain't no sunshine" och "Sacrifice".

De senaste veckorna har varit känslomässigt påfrestande och jag har mått som en röv. Jag menar, jag kan inte kontrollera mitt humör utan låter det pendla fritt mellan strålande glädje och nattsvart likgiltighet. En galopperande EKG-kurva. Emotionell Känslomässig Galenskap.

Jag har inte skrivit ett ord på flera månader. Nu försöker jag igen.

Att hon aldrig fattade.

Har alltid hatat vatten. Det började när den yngsta av dem slängde ner mig i den där vita hala baljan och jag blev dränkt och inte kunde ta mig upp. Och så påstår de att semester ska vara trevligt. Det är vatten överallt. De kan muta mig med alla korvar och leverbitar i världen, jag tänker ändå inte låtsas.

Tror på fan att jag åkte i blötan ändå! Bara för att jag tog en liten promenad och hittade himmelriket. Jag hade rullat mig i gott och väl en kvart när den stora hittade mig. Hon skrek och skällde på mig och sa nåt om att lägden var nygödslad men jag tyckte hon överreagerade. Jag är INTE kompis med dem nu.

Undantag.

Vårt hushåll är satt på undantag, eller snarare i karantän. Det som började som en helt vanlig fredagkväll har raskt utvecklat sig till en vedervärdig natt mot måndag. Inget jobb, ingen förskola, bara magsjuka.

Hav.

Hav mod att göra bruk av ditt eget förstånd utan någon annans ... Ledning?

Jag älskade tv-serien Glappet. Det gör jag förresten fortfarande. Den kraft som ryms i en människa och den litenhet som man kan känna i fel situation. Den passion och lidelse man förtjänar, den ärlighet man ska kräva. Allt detta hade den här serien. Man ska. Kanske inte uppmuntra till det, men serien har lagts ut på youtube. Och därför bör den kunna få ses också. Tycker jag.

Det värsta var.

Det värsta var att det gjorde ont så långt efteråt. Efter att såren läkt ut och efter att ärren bleknat värkte det fortfarande i hans bröst. Kanske skulle våren ändra det. Mer troligt inte.

Nina och Christer hade träffats på våren och därför hade ljuset och framtiden varit deras vägvisare. Ända till den eftermiddag då hon förlorade kontrollen över Camryn och krossades mot en tall, strax söder om stan.

De hade inte känt varandra länge nog för att falla in i invanda mönster och slentrianknull. Nina var hans första intellektuella flickvän. Om det nu kunde räknas som så simpelt som flickvän, de var ändå över tjugofem. Han visste inte att han älskade det, det där samtalet som bottnade i något djupare än yta, utseende och plattityder. inte förrän han saknade det.

Udd.

Hon och hennes jävla uddspetsar.

Hon har fördärvat mitt sinne för estetik med alla sina ullblandningar och makramésnoddar. Jag känner mig hemvävd och ofarlig, inte alls sådär mystisk och lockande pockande. Värst av allt är att hon fortfarande gör allting så minutiöst noggrant. Hon dränker mig i hemslöjd. Och jag kan bara tacka fånigt.

En anledning så god som någon.

Jag skulle vilja förklara min skrivarfrånvaro. Det är nämligen så att jag har skickat in ett manus till förlag och även om jag har påbörjat nästa projekt, en presumtiv roman, så går det långsamt. Det beror inte bara på att jag hänger på brevlådan och antastar brevbärare, utan också på att min dator med stormsteg närmar sig det ofrånkomliga slutet. Den har agerat slött och ointresserat ett bra tag, men funktion efter funktion börjar knaka och pixel efter pixel ändrar färg lite efter behag. Att dra igång tröskverket är en stor process och jag tappar både tålamod och inspiration innan den hunnit starta upp. Därför är jag tyst just nu.