fredag 15 november 2013

Aldrig bli gammal.

Jag vill aldrig bli gammal. Aldrig behöva be om hjälp på toaletten. Aldrig behöva be om hjälp med maten. Aldrig behöva bli ensam utan sällskap. Aldrig.

Det gör ont i mitt hjärta när jag läser om gamla människor som tvingas in på hem för att få vård och hjälp, men som inte får någon livskvalitet. Där barnen inte kan ta hand om dem - och därför vänder sig till vårdinrättningar vars specialitet är att vårda gamla. Där de gamla trycks in på ett rum och inte ens får hjälp med det mest basala. Är samhället verkligen så åldersdiskriminerande? Är det meningen att våra föräldrar, våra släktingar, våra vänner, ska behöva sitta i sin egen avföring och vänta på hjälp som inte kommer?

Utan att bli särskilt politisk vill jag hävda att det hela handlar om det gravt individualiserade samhället där solidaritet är ett skällsord och där det är fult att behöva erkänna när man inte kan. När ekonomiska intressen gör att sjukvårdspersonal tvingas bort från patienterna för att de måste hålla ett orimligt tidsschema. När nerdragningar gör att det inte finns tid att hjälpa de som behöver hjälpas.

Jag vill aldrig bli gammal.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar