Jag har sagt det förut.

Jag tycker inte om att fira. Jag får klåda av presentångest och jag hatar att låtsas vara glad och lycklig på högtidsdagar. Jag är lyckligare om jag får vara ifred. Jag älskar vardagen i all sin enkelhet, och jag älskar stillheten i mellandagarna. Det händer att jag går ut och tittar på shoppingfascister och sönderstressade butiksbiträden, aldrig för att handla, men för att minnas varför jag tycker bäst om vardagen.

Jag var femton när jag började tycka genuint illa om julen. Denna kommersialismens och kapitalismens högborg. Köpa julklappar för att ge varandra som en gåva till minne av att nån föddes som vi inte tror på. Sen kom det nya året och jag skulle tvingas glädjas åt att det gamla var slut. Så att minderåriga kunde få skjuta av sig fingrarna på blaffiga fyrverkeripjäser. Påsken är inte stort mycket bättre, för då firas att kvinnor en gång blivit häxanklagade och nu erkänns för detta, samt att han som vi fortfarande inte tror på gick och blev uppspikad på ett kors. Och till detta äter vi ägg och dekorerar hela tomten med fjädrar. Sen dröjer det ett tag innan sommarens höjdpunkt på festfronten dyker upp mitt i höbärgningen. Midsommar, detta kollektiva fylleslag där alla, unga som gamla, äter sill och blir berusade av både starkvaror och hormoner. Vidare så till den mest tillrättalagda av alla högtider, den vi en gång kallade Allhelgona. Numer ett jippo där folk njuter av att få klä ut sig och gå på maskerad. Och karva i pumpor. Och så sluts cirkeln med ännu en jul och ännu ett nyår.

Med denna text önskar jag förståelse till alla mina medmänniskor. Och ett gott nytt år.