Natt.

Han påstår att han är rik. Han viftar med sitt Visa som jag ser är repigt, och betalar både min och sin portion, vinet, som i och för sig smakade som avslaget kattpiss men som hade fin etikett, och för kaffe och avec. Varför tar man avec egentligen? För att skölja ner kaffet eller för att fräta bort de få smaklökar som finns kvar efter för- och varmrätt?

Jag är inte alls van vid flådiga restauranger och seder som hör de bättre bemedlade till. Därför blir jag generad när han för upp handen under kjolen och erövrar - för det är vad han gör - mitt lår. Istället för att ge honom en dagsedel, som jag garanterat gjort om jag inte varit honom underordnad, drar jag undan benet och blänger till.

- Men oj oj oj då, säger han med mjuk röst och stål i blicken.

- Här är det jag som står för fiolerna och du som flöjtar, viskar han och jag inser att jag antingen måste dansa efter hans pipa eller också fly för mitt liv och anseende.