Bekantskap.

Jag tycker om det. Det där första embryot till en ny text. När figurerna bara dyker upp i huvudet. Innan jag känner dem ordentligt. Innan de börjar driva med mig. När de bara är blyga bekantskaper utan egen vilja. När scenen är ett trångt rum utan fönster, och innan platsen öppnar upp sig och blir stor och ogreppbar. Det är som att vara nykär.