Så illa tvingad.

Jag har hållit mig undan alla sociala och emotionella tillställningar eftersom jag har så svårt att skärma av. Jag kan inte vara trevlig mot flera samtidigt och jag klarar inte av att bli åsidosatt hur som helst. Därför fanns det många ursäkter till att tacka nej när inbjudan kom. Möhippan skulle hållas på nån kursgård i Värmland och den blivande bruden skulle inte få veta något i förväg. Jag blev dock en aning fundersam när det inte fanns vare sig avsändare eller avsett brudpar för vilka möhippa och antagligen också svensexa skulle arrangeras.

Jag hade alltså inget annat val än att acceptera inbjudan. Tursamt nog förträngde jag hela schabraket ända tills det två veckor innan möhippan skulle äga rum damp ner ett kuvert innehållande en enkel tågbiljett med avsett datum och direktiv om plats. Jag suckade och satte biljetten på kylskåpet. Fortfarande utan minsta hum om vem av mina vänner som tänkte gänga sig, och jag hade inte heller fört det hela på tal under vare sig krogrundan med Mary eller de många långa hundpromenaderna med Jossan. De var annars mina säkra kort när det handlade om skvaller. Jag hade inte pratat med Olle om det heller, vi var för upptagna med att sakna varandra och samtalen handlade därför mer om att jag ville att han skulle komma hem och att han ville förklara hur viktigt jobbet var och att han måste stanna i Dublin året ut.
- Du vet, vännen, jag måste stå till svars för alla fel de gjort förut, all support de inte haft till webbhotellen och när servrarna packar och
- Jo, men ändå. Det är ensamt här i sängen...
- Skulle ju hellre ha legat hos dig än en timmes tidsskillnad bort, det vet du.
Samtalen som alltid avslutades med en godnattpuss genom luren hade onekligen länge känts urvattnade, och Olle kände förmodligen av min illa dolda irritation över det.

Ja, med packad väska stod jag så på perrongen och gjorde mig beredd att åka. Jag hade varit in en sväng på Systembolaget innan och köpt några cider, en flaska fint vin och lite halvkrystat självförtroende, och nu kluckade väskan över alla ojämnheter och påminde mig om att jag var på väg att äntra otryggt område.

Tåget sprängde sig fram genom skogar och fält och jag kände pulsen stiga något. När det saktade in hade något blivit mycket och jag försökte tänka på saker utan känslomässig laddning. Tankekedjan löpte från köttbullar till rymdsonder till måndagens verksamhetsmöte med jobbet och med några korta tankar om blixthalka, skillnaden i smak mellan gula och gröna ärtor lyckades jag förtränga allt vad möhippa nu hette. En gul bil med en liten rar dam i kom och hämtade mig. Efter utbytta artighetsfraser förde hon mig under tystnad till den stora gula herrgården. Mary, Jossan, Elina och Frida mötte upp på grusgången.
- Vilken jäkla resa!
- Ja Gud ja, helt sjukt lång, men Milla, det är så värt det. Vi ska bubbla och babbla ikväll, sista natten med gänget.
- Vem av er är det som
- Åh, vi tar allt när vi kommit in, packat upp och supit ner oss, skrattade Mary med sin brittiskklingande accent.