Smaragdön

Jag sitter på bussen från Limerick och äter landskapet med ögonen. Det gröna och smutsgula blandas över hedarna och löshästarna strövar fritt bland husen. Det är min sista dag på Irland och jag sörjer.

Bussen glider in i Nenagh och butiksfönstren blänger hålögt på mig. En tidsmarkör över finanskris och arbetslöshet. Pastellfärgade fasader som vittrar sönder bit för bit. En historia som målats över med grälla färger men som med tiden rullas upp.

Jag ångrar att jag inte besökte det gamla Magdalenatvätteriet i Limerick, detta katolikens kvinnoförtryck och patriarkala maktmissbruk. Idag är det en konstskola. Ett märkligt men kanhända naturligt sätt att skyla över det förflutna.

Jag sitter längst fram i bussen på väg mot Dublin och tänker på gårdagskvällen, då vi drack alldeles för många Guinness och sjöng Hallelujah. (Jo, han återkommer, den gode Leonard.) Hur Frank från Rwanda rökte på i köket och hur Niamh och Muiris, irländarna, bedrev icke-katolsk låt säga verksamhet, hur Judith och Liz, Ungern och Österrike, lagade vegetarisk sushi och hur jag stod där mitt i mångkulturen utan något särskilt att bidra med.

Det är snart St. Patrick's Day och krimskramsbutikerna dräller av pysslingar och fyrklövrar. Jag läser böcker om gamla Irland och fattigdom och elände, och jag slås av hur lite landet egentligen förändrats sen Yeats dagar. Och ändå vunnit självständighet från Storbritannien och ett eget parlament och regeringsskick. Men fattigdom och kulturbevarande är två starka krafter som håller ön i ett hårt grepp. Travellers kör i galopp med sina hästar på asfaltsvägarna, det ligger skräp överallt och trots att jag är glad över att få komma hem är jag mycket ledsen över att lämna smaragdön. Men jag vet att jag en dag kommer återvända.