Hon.

Jag brukade sällan eller aldrig tränga mig på, och framför allt inte om jag var berusad. Men det bruna jämnt klippta håret, uppsatt i en stram hästsvans och ögonen som, trots att de skelade något, skrattade och föll mig alldeles förträffligt i smaken, fick mig att gå fram. Planlöst och förvirrat måste det första intrycket ha varit, jag var inte alls förberedd, men hon lät mig ändå bjuda på ett glas rött. Hela hennes uppenbarelse osade, pyrde och glödde i mötet med mitt inre. Jag snuddade vid hennes hand med avsikt för att se om hon gav brännsår. Hon var från södra Sverige, och hade hamnat här av en ren slump, jobb som ledde till andra jobb och så rullade karusellen på. Jag berättade valda delar av mitt liv och var noga med att inte uttrycka mina tankar, eftersom de inte skulle klara av att skärskådas.