Skrivpuff om ett par röda skor.

Hennes signum. De där röda skorna. De som klapprade något för högt när hon svassade genom korridoren. Svassa och klappra förresten. Jag vet inte om det är två verb som hör ihop. Men hon fick dem att verka som om de gjorde det. Jag kunde verkligen inte hjälpa det men det var just det där svassandet som gjorde henne så jävla attraktiv. Det var henne jag tänkte på i min ensamhet på kvällarna. Hon svängde med sitt hår, alltid klanderfritt uppsatt i hästsvans, alltid med ett par hårnålar som höll frisyren på plats. Hur hon med sitt leende kunde döda vilket sammanträde som helst och få alla att rodna. Eller var det bara jag? Jag har faktiskt ingen aning om vad hon gör nu eller om hon ens lever idag. Det är så med en del människor, de passerar genom ens liv med ett par pumps och sen blir inget sig likt. Om jag ångrar att jag aldrig försökte? Nej. Eller jo. Men jag hade ingen anledning att låta dröm bli till verklighet.