En krönika om lyx.

Det ligger nåt i uttrycket att det är godare att äta gröt tillsammans än oxfilé ensam. Samtidigt har jag noterar en tydlig trend bland mina bekanta: att köra fredagsmys 2.0 och fotografera sin parmaskinka-lindade smörfrästa sparris och egenhändigt hopsvängd bearnaisesås och till det en potatiskaka som är utstansad med pepparkaksmått. Jag äter hellre pölsa än tvingar i mig mat som är finare än en hel Nobelmiddag, om det innebär att jag måste stå för tillredning och förtäring. På samma vis ser jag mina väninnor packa in sig i lera och ligga och pressa för att ha preppat brännan i god tid. Ja, solarium är hopplöst ute, men folie och en balkong med förmiddagssol är trendigt.

Jag har försökt, det har jag visst, att äta lyxigare mat och fixa håret med nån ordning. Men jag får kväljningar av den enligt charkuteribiträdet finaste parmaskinkan, och buffelmozzarella växer i munnen. Jag dricker hellre pilsner än ett flådigt rödtjut, och jag har fobi för långa fusknaglar. Smaker som sägs gifta sig i munnen tror jag inte på. Däremot kan jag säga ett ex antal rätter som definitivt skriver under skilsmässopapprena...