Slå och slå.

Det gör ont ända in i själen när jag tänker på den där natten. Klassresan i nian. Några veckor innan skolavslutningen, när nätterna ännu inte var kvalmiga utan milda och behagliga att promenera i. Så länge man inte blev halvt ihjälbiten av mygg. Vi hade slagit upp tälten nere vid älvkanten och grillat skinnfria hotdogs utan att vänta på glöden, och vi hade gjort oss klara för natten. Natten då helvetet bröt loss.

- Vad fan är det frågan om?
- Det är grabbarna som rycker upp tältpinnar, jävla idioter.
- Jag går ut.
Utanför tältet stod de, tre mycket häftiga och vuxna nästan-män och kände ett begär att retas. Genom att sabba sömnen för oss.
- Äh kom igen, vi driver ju bara, hävde de ur sig, inget att bli så arg för.
- Jävligt vuxna ni är då! Puckon!
- Ester, kom tillbaka in, väste Anne och drog upp öppningen.
- Apor! Ge fan i tältet nu.
Jag kröp tillbaka in. Ilsken och trött. Den som störde mig nu skulle få.

PANG! Något hårt träffade mig rakt i sidan. Och igen. Och helt plötsligt hade jag ansiktet fullt med tältduk. Anne skrek till när även hon fick en smäll av något. Utanför hördes spridda skratt. Jag hittade dragkedjan, något slog mig rakt över skallen medan jag försökte ta mig ut, ilskan och raseriet bubblade hetsigt i mig.. Anne drog efter andan, passiv och låst. Smäll efter smäll landade på tältet och det var mer regel än undantag att vi träffades.
- Slå du, Krille, det är din tur!
- Ja, kom igen, de där läbborna känner inget ändå, jävla djur!
- Jävla djur kan du vara själv, skrek jag i samma stund som dragkedjan äntligen lossnade och jag fick syn på träpåken.

Anne grät medan jag trampade för oss båda nerför backen in mot byn. Gruset rasslade mot ramen på cykeln och jag visste inte om det var ilskan eller cyklingen som gjorde att pulsen rusade.
- Dom ska fan få för läbbor, dom jävla svinen!
- Gör inget dumt, Ester.
- Dumt? Dumt? Vem är det som är dum egentligen?
Anne teg.