Men.

Hon hade befarat den här dagen ett längre tag. Den här måndagen. Med odören av ruttnande fisk i slumkvarteren stickande i näsan eftersom vinden låg så till begav hon sig genom stan mot jobbet. Ett jobb hon hatade. Sekreterare åt Döden. Begravningsbyråreceptionist. Folk dog som flugor och hon var utled på att behöva prata med sörjande. De ville ändå bara ha någon att gråta ut inför, betraktade henne inte som något annat än en uppsminkad näsduk. Varför hon ens la ner tid på sitt utseende visste hon inte. Trettio år gammal, bitter och okysst. Så brukade hon betrakta sig själv.

Hon sneddade över parken där fyllon låg på varenda parkbänk. "Snart ringer väl nån snut och vill att vi ska hämta dem och packa in i nån kista, det skulle vara enklare än att ta hand om dem." Knappade in portkoden och slet upp dörren och gick raka vägen in till byråkontoret. Satte snäckan i örat och tog emot dagens första, andra, tredje och så vidare samtal. "Edins begravningsbyrå, det är Sanna, vad kan jag hjälpa till med?"

Edin, som ägde byrån, var en fetlagd för att inte säga jättetjock man, två meter lång och med händer stora som tallrikar. Han brukade slänga in de döda i kistan lite som han kände för och överlät allt finlir åt sin fru, som var nästan lika fet och som med korta prinskorvsfingrar klädde upp liken och tvättade och pudrade dem inför begravningarna. Edin hade försökt förföra Sanna åtskilliga gånger men hon avböjde inviterna med vämjelse.